Sankt Björns resa
Välkomnad i Sala Missionsförsamling
[2 Mos 33:12-23]
Tänk om vi hade en tidsmaskin. Tänk om alla vi som är här nu reste 20 år frammåt i tiden. Om vi reste till exakt den här platsen. Jag undrar vad vi skulle se då. Jag undrar hur vi skulle tänka tillbaka på de 20 år som gått. Skulle vi önska att vi gjort annorlunda? Skulle vi känna sorg? Skulle vi vara tacksamma över allt som hänt? Skulle vi vara stolta?
I söndags blev jag välkomnad i Sala Missionsförsamling. Avskiljd till församlingens tjänst under handpåläggning. Min välkomstpredikan följer nedan. Jag avvek från evangelieboken totalt och delade ord som legat flera månader på mitt hjärta just för detta tillfälle.
_______________________
Tänk om vi hade en tidsmaskin. Tänk om alla vi som är här nu reste 20 år frammåt i tiden. Om vi reste till exakt den här platsen. Jag undrar vad vi skulle se då. Jag undrar hur vi skulle tänka tillbaka på de 20 år som gått. Skulle vi önska att vi gjort annorlunda? Skulle vi känna sorg? Skulle vi vara tacksamma över allt som hänt? Skulle vi vara stolta?
Det är augusti 2007. Vi är många människor med olika bakgrund och i olika åldrar. Trots våra olikheter är har vi några saker gemensamt. Vi är satta i denna tid och på denna plats. I samma rum och i samma tid. Och vi har samma Herre. Men vad gör vi här egentligen? Vad är vår gemensamma uppgift? Vi frågar: Herre, hur vill du leda du oss vidare?
Jag har valt en text som är en vändpunkt i Gudsfolkets historia med Gud.
Läsning: [2 mos 33:12-20]
De hade vandrat den första etappen genom öknen. De hade fått vara med om undret vid Sävhavet, där Gud gjort en väg där ingen väg fanns. Och de hade sett Gud öppna den torra klippan för att ge dem vatten. Varje morgon hade Herren gett dem bröd att leva av.
Trots detta fanns det de som klagade och hellre ville tillbaka till det vanliga livet i Egypten. Man föredrog förnedring före förändring.
Mose var ledaren som aldrig själv upplevt slaveriet. Han hade växt upp vid hovet, men flydde landet när han tagit en människas liv. Honom, av alla, hade Herren valt ut till uppgiften att leda Gudsfolket till landet som väntade på dem. Och de skulle bli det Gudstillbedjande folket. Som ett tecken för alla andra folk.
Man hade nått till Sinaiberget där Herren kallat upp Mose för samtal. Här fick Israel en lag – ett Gudstillvänt sätt att leva, en ordning att leva i gemenskap med Himlarnas Gud. Och en plats, en helgedom, där människa och Gud kunde mötas.
Samtidigt nedanför berget, tycker folket att Mose dröjer och Gud verkar vara försvunnen alldeles. De gör en egen gud av allt dyrbart de äger. En vacker, konstfullt smyckad kalv. En fröjd för ögat. Gud blir rasande och drar sig undan för att inte folket ska förintas i hans heliga närvaro. Men Mose gör något så modigt som att börja förhandla med Gud för folkets räkning.
Guds folk
Gudsfolket består av människor som Mose och Israels folk. Det är inga perfekta typer. Mose var en mördare som flytt. Resten av folket klagade trots allt de fått uppleva och gjorde sig sin egen Gud så fort ledaren var försunnen några dagar.
Guds folk är utkallade ur världen (ek-klesia). De är kallade att leva på annorlunda sätt – att att vara Guds älskade. Ett folk som utmärker sig före alla andra folk därför att de är Herrens
Det stora är att alla människor är inbjudna till detta. Det är Gudsfolkets uppdrag att gå ut med inbjudan. De är kallade till Herren och sända till världen.
Petrus skriver: Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni som förut inte fann barmhärtighet har nu funnit barmhärtighet.
Detta folk får vi vara en del av! Var och en som i sitt hjärta tror att Jesus är Herre och bekänner honom som sådan.
Guds ledning och närvaro
Mose kräver att Herren själv ska leda och vara närvarande.
Allestädes närvaro
Jorden är Herrens med allt den rymmer! Säger Psaltaren. Herren är en närvarande Gud för varje människa. Gud är bara ett andetag bort.
Helig närvaro
Herren är Helig! Det finns en närvaro som bara kan smakas av den som söker den. Mose bön om att få se Guds härlighet besvarades. Josua var likadan, han var alltid i uppenbarelsetältet. Det var platsen för honom. Liksom för Maria som satt vid Jesu fötter.
Om ni förblir i mig så ska jag förbli i er, säger Jesus. Att förbli – stanna kvar. Det är en av hemligheterna till hur vi får smaka av Herrens heliga närvaro.
Förväntan är en annan. Den som ber och tror – förväntar – får vad han ber om.
Vår bön är: Kom helig ande! Ditt folk törstar.
När vi går vidare
Det är augusti 2007. Vi är samlade till gudstjänst i Sala missionsförsamling. Vi är förväntansfulla inför nästa etapp på vår vandring. Församlingens historia är lång. Se er omkring! Se varandra och se den här vackra byggnaden. Församlingen och kyrkan är vittnen om att Gud har varit trofast.
Vi ska glädjas åt historien, men låt oss inte fastna i den. Nej med Guds tillåtelse går vi vidare. Nu står vi här med staffetpinnen i vår hand. Vi har ett val att göra. Ska vi stanna eller ska vi gå vidare?
> Idag är det oss Herren kallar ut ur världen, kallar oss närmare honom själv – att smaka hans heliga närvaro. Han vill locka oss in i oaserna. Till ett andligt liv – ett liv där vi får dricka av den Helige Ande.
> Idag är det oss Herren sänder med uppdraget till Sala och till jordens yttersta gräns.
Vi har ingen tidsmaskin. Vi vet inte hur framtiden ser ut. Visst är det väldigt spännande?! Men låt oss lyssna till Herrens Ord och låt oss gå bejdande genom öknen. För om inte Herren själv går med så är vandringen förgäves.
POSTLINK torsdag, augusti 30, 2007 3 comments
Jag har valt en text som är en vändpunkt i Gudsfolkets historia med Gud.
Läsning: [2 mos 33:12-20]
Detta har hänt
Herren hade fört Israel ut ur slaveriet i Egypten. Gud hade gjort det som var omöjligt för människor och befriat sitt folk ur fångenskap, utnyttjande och slaveri. Han hade gjort Abrahams barn till ett folk. De var utvalda för att vara till välsignelse för alla människor i hela världen.
Herren hade fört Israel ut ur slaveriet i Egypten. Gud hade gjort det som var omöjligt för människor och befriat sitt folk ur fångenskap, utnyttjande och slaveri. Han hade gjort Abrahams barn till ett folk. De var utvalda för att vara till välsignelse för alla människor i hela världen.
De hade vandrat den första etappen genom öknen. De hade fått vara med om undret vid Sävhavet, där Gud gjort en väg där ingen väg fanns. Och de hade sett Gud öppna den torra klippan för att ge dem vatten. Varje morgon hade Herren gett dem bröd att leva av.
Trots detta fanns det de som klagade och hellre ville tillbaka till det vanliga livet i Egypten. Man föredrog förnedring före förändring.
Mose var ledaren som aldrig själv upplevt slaveriet. Han hade växt upp vid hovet, men flydde landet när han tagit en människas liv. Honom, av alla, hade Herren valt ut till uppgiften att leda Gudsfolket till landet som väntade på dem. Och de skulle bli det Gudstillbedjande folket. Som ett tecken för alla andra folk.
Man hade nått till Sinaiberget där Herren kallat upp Mose för samtal. Här fick Israel en lag – ett Gudstillvänt sätt att leva, en ordning att leva i gemenskap med Himlarnas Gud. Och en plats, en helgedom, där människa och Gud kunde mötas.
Samtidigt nedanför berget, tycker folket att Mose dröjer och Gud verkar vara försvunnen alldeles. De gör en egen gud av allt dyrbart de äger. En vacker, konstfullt smyckad kalv. En fröjd för ögat. Gud blir rasande och drar sig undan för att inte folket ska förintas i hans heliga närvaro. Men Mose gör något så modigt som att börja förhandla med Gud för folkets räkning.
Guds folk
Gudsfolket består av människor som Mose och Israels folk. Det är inga perfekta typer. Mose var en mördare som flytt. Resten av folket klagade trots allt de fått uppleva och gjorde sig sin egen Gud så fort ledaren var försunnen några dagar.
Guds folk är utkallade ur världen (ek-klesia). De är kallade att leva på annorlunda sätt – att att vara Guds älskade. Ett folk som utmärker sig före alla andra folk därför att de är Herrens
Det stora är att alla människor är inbjudna till detta. Det är Gudsfolkets uppdrag att gå ut med inbjudan. De är kallade till Herren och sända till världen.
Petrus skriver: Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni som förut inte fann barmhärtighet har nu funnit barmhärtighet.
Detta folk får vi vara en del av! Var och en som i sitt hjärta tror att Jesus är Herre och bekänner honom som sådan.
Guds ledning och närvaro
Mose kräver att Herren själv ska leda och vara närvarande.
Allestädes närvaro
Jorden är Herrens med allt den rymmer! Säger Psaltaren. Herren är en närvarande Gud för varje människa. Gud är bara ett andetag bort.
Helig närvaro
Herren är Helig! Det finns en närvaro som bara kan smakas av den som söker den. Mose bön om att få se Guds härlighet besvarades. Josua var likadan, han var alltid i uppenbarelsetältet. Det var platsen för honom. Liksom för Maria som satt vid Jesu fötter.
Då och då finns det öppningar i tillvaron där vi kan kliva in i Herrens heliga närvaro. Oaser i öknen för den som är törstig.
Om ni förblir i mig så ska jag förbli i er, säger Jesus. Att förbli – stanna kvar. Det är en av hemligheterna till hur vi får smaka av Herrens heliga närvaro.
Förväntan är en annan. Den som ber och tror – förväntar – får vad han ber om.
Johannes skriver: På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få.
Vår bön är: Kom helig ande! Ditt folk törstar.
När vi går vidare
Det är augusti 2007. Vi är samlade till gudstjänst i Sala missionsförsamling. Vi är förväntansfulla inför nästa etapp på vår vandring. Församlingens historia är lång. Se er omkring! Se varandra och se den här vackra byggnaden. Församlingen och kyrkan är vittnen om att Gud har varit trofast.
Vi ska glädjas åt historien, men låt oss inte fastna i den. Nej med Guds tillåtelse går vi vidare. Nu står vi här med staffetpinnen i vår hand. Vi har ett val att göra. Ska vi stanna eller ska vi gå vidare?
> Idag är det oss Herren kallar ut ur världen, kallar oss närmare honom själv – att smaka hans heliga närvaro. Han vill locka oss in i oaserna. Till ett andligt liv – ett liv där vi får dricka av den Helige Ande.
> Idag är det oss Herren sänder med uppdraget till Sala och till jordens yttersta gräns.
Vi är enkla människor, men vi har en stor Gud. En Gud som kan göra en väg där ingen väg finns. En Gud som trots våra olikheter kan göra oss till ett folk. En Gud som kan förse oss med allt vi behöver och mer därtill. En Gud som kan kan föra dig och mig från allt som vill binda oss till frihet och en plats där vi glädjas i honom.
Vi har ingen tidsmaskin. Vi vet inte hur framtiden ser ut. Visst är det väldigt spännande?! Men låt oss lyssna till Herrens Ord och låt oss gå bejdande genom öknen. För om inte Herren själv går med så är vandringen förgäves.