Jesus är den gode herden. Han är exemplet för församlingens ledarskap. Tidigare i kapitlet talar han om dem som 'spelar herdar' och kliver över staketet. Troligen refererar Johannes till självutnämnda församlingsledare som har sin ära i att skina starkare än dem som blivit kallade, tränade, synade, utvalda och tillsatta under handpåläggning. Kanske kan någon bli bedragen och följa de falska ledarna, tjuvarna som vill stjäla flocken, men fåren som känner Herden hör Hans röst. Den herde som själv följer, är inte herde för sin egen skull. Har ingenting att försvara – utom hjorden, Guds hjord. En sådan herde är inte en köpt daglönare. Herdeskapet kan aldrig bli ett jobb som vilket som helst. Det är att stå i Kristi ställe. Inte som en mellanhand, men som en vägledare till Herden med stort H.

'Underordnande' är inget ord som är på modet. Men först när detta fungerar i församlingen kan den bli Kristi kropp. Petrus, som bevittnat Jesu Kristi kropp plågas och dö, ger instruktioner om det goda herdeskapet. Att vara ett exempel, att tjäna villigt och av hela hjärtat är kvalifikationer han lyfter fram. En föreståndare kan inte tjäna utan underordnande. Alternativet är då att hänvisa till makt: ”Gör som jag säger, jag är din föreståndare!” Men där underordnandet finns kan kärleken växa till. Underordnande är egentligen aldrig under människor utan Gud, men att underordna sig Gud innebär nästan alltid att böja sin egen vilja till förmån för någon annan människas. Detta är att ge förtroende. Och när detta förtroende förvaltas väl, detta stavas ödmjukhet, kan kärleken växa och Kristi kropp blir synlig i världen.