Sankt Björns resa
Vägen till livet
Syr 28:3-7
2 Kor 4:16-18
Joh 14:1-14
4:e söndagen i påsktiden: Vägen till livet
Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa vittrar ner så förnyas vår inre människa från dag till dag. För detta vårt begränsade och kortvariga lidande verkar en evig härlighets tyngd i oss i överväldigande mått. Vi fäster inte vår uppmärksamhet vid det man kan se utan vid det man inte kan se. För det synliga är tidsbegränsat men det osynliga är evigt.
[2 Kor 4:16-18] Egen översättning från grekiskan
Dödlig Kropp – levande hopp
Vägen till liv går genom att dö. Det kristna livet är fullt av paradoxer. Denna text är bara början på ett resonemang om den åldrande kroppen som ska dö och läggas i en grav och förmultna. Vi kommer att få nya himmelska kroppar som passar för det himmelska och eviga livet. Paulus jämför det tabernakel (tält) som var Guds boning under Israels ökenvandring med det tempel som finns i himlen.
Döden, som vi dagligen kan känna och se verkar i våra kroppar är något djupt onaturligt för människan. Det är inte kroppen i sig som är ond. Det är inte ett själsligt liv som en abstrakt och kroppslös idé som är idealet. Nej, bort det! Det är den högst konkreta döden som är onaturlig och omänsklig. Den hör inte till skapelsen. Detta är en svår tanke för oss som knappt vet av något annat.
Men vad gör vi då av vårt kroppsliga lidande i den här världen? Jag går sedan några månader runt med ett värkande knä. Det blir långsamt bättre, men fortsätter det i den här takten kommer jag känna av smärta om ett år också. Vad ska jag göra av detta onda? Paulus menar i sitt brev till bröderna och systrarna i Korint att smärta och lidande är kan förändra oss på ett sätt som har förtjänster till evigheten.
”En evig härlighets tyngd”: Det låter bra, men vad är det? Doxa, härligheten, som i sin hebreiska motsvarighet betyder tyngd. Ett ord som för tankarna till det strålande och himmelska och till Gud. Detta stora som människan gått miste om och som kläddes av Sonen när Gud blev människa i Jesus från Nasaret.
Denna härlighets tyngd som hör evigheten till väntar Guds barn efter detta. En möjlighet att se något meningsfullt i lidandet. Ett hopp som inte är ett önsketänkande eller en dröm utan verkligt och närvarande genom Guds Ande. ”Gud har själv skapat oss just för detta, och som en borgen har han gett oss Anden” [Bibel 2000] skriver Paulus några verser senare.
>Så vår bön är denna: Att Gud ska vända smärta och lidande till glädje och liv och att detta hopp ska bli levande för oss redan nu. I den helige Ande.
Amen
2 Kor 4:16-18
Joh 14:1-14
4:e söndagen i påsktiden: Vägen till livet
Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa vittrar ner så förnyas vår inre människa från dag till dag. För detta vårt begränsade och kortvariga lidande verkar en evig härlighets tyngd i oss i överväldigande mått. Vi fäster inte vår uppmärksamhet vid det man kan se utan vid det man inte kan se. För det synliga är tidsbegränsat men det osynliga är evigt.
[2 Kor 4:16-18] Egen översättning från grekiskan
Dödlig Kropp – levande hopp
Vägen till liv går genom att dö. Det kristna livet är fullt av paradoxer. Denna text är bara början på ett resonemang om den åldrande kroppen som ska dö och läggas i en grav och förmultna. Vi kommer att få nya himmelska kroppar som passar för det himmelska och eviga livet. Paulus jämför det tabernakel (tält) som var Guds boning under Israels ökenvandring med det tempel som finns i himlen.
Döden, som vi dagligen kan känna och se verkar i våra kroppar är något djupt onaturligt för människan. Det är inte kroppen i sig som är ond. Det är inte ett själsligt liv som en abstrakt och kroppslös idé som är idealet. Nej, bort det! Det är den högst konkreta döden som är onaturlig och omänsklig. Den hör inte till skapelsen. Detta är en svår tanke för oss som knappt vet av något annat.
Men vad gör vi då av vårt kroppsliga lidande i den här världen? Jag går sedan några månader runt med ett värkande knä. Det blir långsamt bättre, men fortsätter det i den här takten kommer jag känna av smärta om ett år också. Vad ska jag göra av detta onda? Paulus menar i sitt brev till bröderna och systrarna i Korint att smärta och lidande är kan förändra oss på ett sätt som har förtjänster till evigheten.
”En evig härlighets tyngd”: Det låter bra, men vad är det? Doxa, härligheten, som i sin hebreiska motsvarighet betyder tyngd. Ett ord som för tankarna till det strålande och himmelska och till Gud. Detta stora som människan gått miste om och som kläddes av Sonen när Gud blev människa i Jesus från Nasaret.
Denna härlighets tyngd som hör evigheten till väntar Guds barn efter detta. En möjlighet att se något meningsfullt i lidandet. Ett hopp som inte är ett önsketänkande eller en dröm utan verkligt och närvarande genom Guds Ande. ”Gud har själv skapat oss just för detta, och som en borgen har han gett oss Anden” [Bibel 2000] skriver Paulus några verser senare.
>Så vår bön är denna: Att Gud ska vända smärta och lidande till glädje och liv och att detta hopp ska bli levande för oss redan nu. I den helige Ande.
Amen
Etiketter: kyrkoåret
POSTLINK söndag, april 29, 2007 2 comments
Kyrkans två händer
Kyrkan har sin identitet och sitt uppdrag – sitt vara och sitt göra – förankrat i historien. Israel, Jesushändelsen och den apostoliska kyrkan är varifrån vi kommer. Ett träd kan inte leva utan rötter eller stam. Grenarna söker sig mot solen. Löven dansar med solens rörelser. Men trädet står kvar där det en gång planterades.
På samma sätt definieras kyrkan av det framtida. Det himmelska Jerusalem, Guds stad Sion. Guds telos – mål och slut – för skapelsen. Då är allt det onda förflutet i historiens flod för att aldrig mer komma tillbaka. Skapelsen tillsammans med alla de heliga smyckar Gud som en doftande blombukett.
~
Så lever Kristi kropp med en hand sträckt mot gångna generationers gudsfolk och en hand mot målet i framtiden. Kyrkan kan inte leva helt och fullt i nutid om inte hennes två händer får fast grepp om dem båda. POSTLINK torsdag, april 26, 2007 0 comments
Kyrkan har sin identitet och sitt uppdrag – sitt vara och sitt göra – förankrat i historien. Israel, Jesushändelsen och den apostoliska kyrkan är varifrån vi kommer. Ett träd kan inte leva utan rötter eller stam. Grenarna söker sig mot solen. Löven dansar med solens rörelser. Men trädet står kvar där det en gång planterades. På samma sätt definieras kyrkan av det framtida. Det himmelska Jerusalem, Guds stad Sion. Guds telos – mål och slut – för skapelsen. Då är allt det onda förflutet i historiens flod för att aldrig mer komma tillbaka. Skapelsen tillsammans med alla de heliga smyckar Gud som en doftande blombukett.
Så lever Kristi kropp med en hand sträckt mot gångna generationers gudsfolk och en hand mot målet i framtiden. Kyrkan kan inte leva helt och fullt i nutid om inte hennes två händer får fast grepp om dem båda. POSTLINK torsdag, april 26, 2007 0 comments
Sakrament
The church is vital theater, and this means that the sacraments do more than simply point to the past. The sacraments are ritualized theo-dramatic performances: reenactments of a past event and rehearsals for a future event, yet reenactments and rehearsals that take place in the present.
By keeping the sacraments we are participating in the theo-dramatic imagination of the Lord himself, which is precisely the point of the drama of doctrine: to cultivate in us the mind of Christ.
The sacraments in particular assist us to belive the climactic scenes that, quite graphically, remind us of what God has done in Christ, and in so doing remind us who we are
Through baptism and the Lord's Supper, Christ presents himself to believing communicants via a real presentation of the climactic events of redemptive history. By performing the biblical words and the sacramental actions, we are really drawn into the ongoing theo-dramatic action by the Spirit.
[Vanhoozer, Kevin, J., 2005:The Drama of Doctrine: A canonical-Linguistic Approach to Christian Theology. Luisville: Westminster John Knox Press. S. 411f] POSTLINK onsdag, april 25, 2007 0 comments
The church is vital theater, and this means that the sacraments do more than simply point to the past. The sacraments are ritualized theo-dramatic performances: reenactments of a past event and rehearsals for a future event, yet reenactments and rehearsals that take place in the present. By keeping the sacraments we are participating in the theo-dramatic imagination of the Lord himself, which is precisely the point of the drama of doctrine: to cultivate in us the mind of Christ.
The sacraments in particular assist us to belive the climactic scenes that, quite graphically, remind us of what God has done in Christ, and in so doing remind us who we are
Through baptism and the Lord's Supper, Christ presents himself to believing communicants via a real presentation of the climactic events of redemptive history. By performing the biblical words and the sacramental actions, we are really drawn into the ongoing theo-dramatic action by the Spirit.
[Vanhoozer, Kevin, J., 2005:The Drama of Doctrine: A canonical-Linguistic Approach to Christian Theology. Luisville: Westminster John Knox Press. S. 411f] POSTLINK onsdag, april 25, 2007 0 comments
Nya himlar och en ny jord
Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. [Upp 21:1]
Framtiden är alltid av störta intresse. När vi ser hot för vår framtida existens på jorden väcker det visioner om ett paradis på en annan plats, i en annan värld. Några skulle säga att det är religiöst svagsinthet eller ett psykologiskt jämkningsspel där förträngning och försköning av verkligheten blir ett opiat som lindrar vår ångest.
Men när man kan se en ny jord, om än ganska långt bort, så kopplas drömmarna till faktiska objekt. Det är då som Hollywood skriver berättelser om möjliga scenarion. NASA börjar lobba för en större budget och Kinas partiordförande befaller hårdare ansträngningar.
Den som följer Jesus Kristus lever med hela historien och framtiden i sitt nu. Guds löften om nya himlar och en ny jord kan förverkligas på Tellus eller någon annanstans. Om tusen år eller om tio. Tron är trygghet i Guds person, inte vad han ger. Eftersom Gud visat sig genom sin Son och bor i sitt folk med sin Ande så är detta lika konkret och verkligt som en planet 20 ljusår bort någonsin kan vara.
Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem [Upp 21:3] POSTLINK onsdag, april 25, 2007 0 comments
Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. [Upp 21:1]Framtiden är alltid av störta intresse. När vi ser hot för vår framtida existens på jorden väcker det visioner om ett paradis på en annan plats, i en annan värld. Några skulle säga att det är religiöst svagsinthet eller ett psykologiskt jämkningsspel där förträngning och försköning av verkligheten blir ett opiat som lindrar vår ångest.
Men när man kan se en ny jord, om än ganska långt bort, så kopplas drömmarna till faktiska objekt. Det är då som Hollywood skriver berättelser om möjliga scenarion. NASA börjar lobba för en större budget och Kinas partiordförande befaller hårdare ansträngningar.
Den som följer Jesus Kristus lever med hela historien och framtiden i sitt nu. Guds löften om nya himlar och en ny jord kan förverkligas på Tellus eller någon annanstans. Om tusen år eller om tio. Tron är trygghet i Guds person, inte vad han ger. Eftersom Gud visat sig genom sin Son och bor i sitt folk med sin Ande så är detta lika konkret och verkligt som en planet 20 ljusår bort någonsin kan vara.
Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem [Upp 21:3] POSTLINK onsdag, april 25, 2007 0 comments
I vändpunkten
När vädret slår om från varmt till kallt, från kallt till varmt så börjar det blåsa. Urladdningar i form av åska är inte ovanligt. Regn och till och med kalla hårda hagel förändrar hela landskap under de mörka molnen. Turbulens. Vindens riktning vänder än hit än dit. Det är som att vädret inte kan bestämma sig.
När Gud kallar vidare i en ny riktning resulterar det inte sällan i turbulens, i känslolivet och viljan. Ena dagen vill jag det ena, nästa dag det andra. Du känner att du tappar fotfästet. Åsikter välter över ända. De ligger och slår som segelbåten mot bryggan i den hamn som förut var så trygg. Andras såväl som dina egna forna tyckanden blir antagonister i den inre debattsalen. Glad men deprimerad.
När du når stormens öga lägger sig allt. Kvar finns en känsla av tomhet, förvirring och uppgivenhet. Att inte ens kunna regera över sin egen vilja. Men just där ligger en skatt gömd. Vid regnbågens fot – tecknet för Guds trofasthet – finns hoppet nedgrävt. Stanna här. Lyssna i stillhet. Var inte rädd. Solen stiger bakom de mörka molnen. Snart är stormens tid förbi.
Andens vind blåser vart den vill. Att följa Anden är att leva av tro.
När vädret slår om från varmt till kallt, från kallt till varmt så börjar det blåsa. Urladdningar i form av åska är inte ovanligt. Regn och till och med kalla hårda hagel förändrar hela landskap under de mörka molnen. Turbulens. Vindens riktning vänder än hit än dit. Det är som att vädret inte kan bestämma sig. När Gud kallar vidare i en ny riktning resulterar det inte sällan i turbulens, i känslolivet och viljan. Ena dagen vill jag det ena, nästa dag det andra. Du känner att du tappar fotfästet. Åsikter välter över ända. De ligger och slår som segelbåten mot bryggan i den hamn som förut var så trygg. Andras såväl som dina egna forna tyckanden blir antagonister i den inre debattsalen. Glad men deprimerad.
När du når stormens öga lägger sig allt. Kvar finns en känsla av tomhet, förvirring och uppgivenhet. Att inte ens kunna regera över sin egen vilja. Men just där ligger en skatt gömd. Vid regnbågens fot – tecknet för Guds trofasthet – finns hoppet nedgrävt. Stanna här. Lyssna i stillhet. Var inte rädd. Solen stiger bakom de mörka molnen. Snart är stormens tid förbi.
Andens vind blåser vart den vill. Att följa Anden är att leva av tro.
Etiketter: Resan
POSTLINK måndag, april 23, 2007 0 comments
”Ukrainamissionären”
Jag har en kompis i Ukraina. Ja, faktiskt flera stycken. De är missionärer.
Säger dom! Men idag gjorde jag en mycket intressant upptäckt. Kanske har ni uppmärksammat att samtliga bidrag till Eurovision Song Contest 2007 ligger ute på SVTs hemsida och kan avnjutas där. Det är nu inte så många bidrag som som är möjliga att njuta av. Ett av de mer urflippade undantagen från denna regel är UKRAINA.
Nu till min intressanta upptäckt. ca 35 sekunder in i låten zoomar kameran in på en av dansarna, på sångarens högra sida. Och ni som känner Henrik Ahlström inser säkert samma sak som jag (se bifogade bilder). Det där med mission är bara en täckmantel.
Nästa tanke är ju vad resten av de som står på scenen är för några. Mitt tips är att det är hela församlingsplanteringsteamet (se bild).
Spekulera gärna vidare med mig. POSTLINK lördag, april 21, 2007 2 comments
Jag har en kompis i Ukraina. Ja, faktiskt flera stycken. De är missionärer. Säger dom! Men idag gjorde jag en mycket intressant upptäckt. Kanske har ni uppmärksammat att samtliga bidrag till Eurovision Song Contest 2007 ligger ute på SVTs hemsida och kan avnjutas där. Det är nu inte så många bidrag som som är möjliga att njuta av. Ett av de mer urflippade undantagen från denna regel är UKRAINA.
Nu till min intressanta upptäckt. ca 35 sekunder in i låten zoomar kameran in på en av dansarna, på sångarens högra sida. Och ni som känner Henrik Ahlström inser säkert samma sak som jag (se bifogade bilder). Det där med mission är bara en täckmantel.
Nästa tanke är ju vad resten av de som står på scenen är för några. Mitt tips är att det är hela församlingsplanteringsteamet (se bild).
Spekulera gärna vidare med mig. POSTLINK lördag, april 21, 2007 2 comments
Den gode herden: post scriptum
En gång hade jag en blomma. Det är ganska länge sedan nu. Jag kände som att den log mot mig varje gång jag kom in i rummet. Lite som en vän. Jag vattnade den noga och det hände att jag talade med blomman så att den skulle få all koldioxid den behövde. Vi hade helt enkelt en ganska relaxad och skön relation, jag och min fredskalla.
Veckor och månader gick. Så en dag när jag kom in med kannan och försökte ge en skvätt till min vän så ville han inte. Jag trodde först blomman skojade med mig. Men så såg jag den bleka blicken och hörde snörvlet. Jag förstod att här behövdes en akutinsats. Ömt bar jag ut blomman till badrummet och gav en uppfriskande dusch. Blandade till en näringsmättad drink och tömde försiktigt under de trötta bladen.
Men det var då som blomman talade till mig.
- Jag vill inte, sa den.
Fråga mig inte varför, men blomman ville helt enkelt inte bli vattnad.
Ibland kommer viljan i vägen för att bli ledd till grönt bete och friskt vatten av den gode herden. Kanske för att vi tror att fåren vet bättre än herden. Kanske för att vi inte förstår vad det är som gör att vi lever. Kanske för att vi glömt att vi hör till herden och att han skulle göra allt för sina får. POSTLINK lördag, april 21, 2007 0 comments
Veckor och månader gick. Så en dag när jag kom in med kannan och försökte ge en skvätt till min vän så ville han inte. Jag trodde först blomman skojade med mig. Men så såg jag den bleka blicken och hörde snörvlet. Jag förstod att här behövdes en akutinsats. Ömt bar jag ut blomman till badrummet och gav en uppfriskande dusch. Blandade till en näringsmättad drink och tömde försiktigt under de trötta bladen.
Men det var då som blomman talade till mig.
- Jag vill inte, sa den.
Fråga mig inte varför, men blomman ville helt enkelt inte bli vattnad.
Ibland kommer viljan i vägen för att bli ledd till grönt bete och friskt vatten av den gode herden. Kanske för att vi tror att fåren vet bättre än herden. Kanske för att vi inte förstår vad det är som gör att vi lever. Kanske för att vi glömt att vi hör till herden och att han skulle göra allt för sina får. POSTLINK lördag, april 21, 2007 0 comments
Den gode herden
Hes 34:23-31
Hebr 13:20-21
Joh 10:11-16
3:e söndagen i påsktiden: Den gode herden
”Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den lejde arbetaren, som inte är herden, och som inte äger fåren, ser vargen komma och lämnar fåren och flyr. Vargen tar dem och skingrar dem. Eftersom han är lejd bryr han sig inte om fåren.
Jag är den gode herden och jag känner de mina och de mina känner mig. Som fadern känner mig känner jag fadern och jag ger mitt liv för fåren. Och jag har andra får som inte är från denna fålla. Jag måste föra dem också och de hör min röst. Det ska bli en flock, en herde.”
[Joh 10:11-16] Egen översättning från grekiskan
Det finns en speciell relation mellan de troende och Jesus. ”De känner mig och de hör min röst”, säger Jesus. Hur kan man känna Jesus? Hur kan man höra Guds röst?
Att känna den som Gud sänt (ett återkommande tema i Johannes evangelium) kan bara den som är född på nytt. När Jesus samtalar med Nikodemus i Joh 3 berättar Jesus för honom hur det ligger till. Att kunna Skriften är bra, men gör dig inte till en Guds rikes invånare. Uttrycket 'att födas på nytt' känns främmande för Nikodemus, som är en lärd person och vet att man inte kan genomgå flera förlossningar. Uttrycket är dock dubbeltydigt. 'på nytt' kan också betyda 'ovanifrån'. Denna födelse är uppenbarligen inte av uteslutande intellektuell art. Då hade det för Nikodemus del redan varit klart. Nej det handlar om en andlig födelse. Man måste döpas i vatten och eld, säger Jesus. I Johannes kyrka betydde nog detta det kristna vattendopet och handpåläggningen då dopkandidaten mottog Andens gåva.
Andens gåva: Jesus hade uppmanat folket att söka sig till honom för att få del av Andens gåva. De som följde Jesus, som den som ger livet följde Guds gåva, den helige Ande.
Men om vi vänder på det: De som fått Anden och var döpta till Kristus, in i den kristna kroppen där Jesus själv var huvud, var en hjord där Jesus var herden, den som leder och skyddar. Leder genom att mana genom Andens inre röst i gemenskapen och skyddar genom att resa upp tjänster i församlingen som bevarar den livgivande tron. Hjorden behöver inte frukta dem som kan stjäla jordelivet, men vårda sig om den livgivande tron, skatten i leråkern.
Det finns herdar och så finns det Herden. Herden är god. Hjorden är hans allt. Han ger allt han äger och till och med sitt eget liv för dem.
Hebr 13:20-21
Joh 10:11-16
3:e söndagen i påsktiden: Den gode herden
”Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den lejde arbetaren, som inte är herden, och som inte äger fåren, ser vargen komma och lämnar fåren och flyr. Vargen tar dem och skingrar dem. Eftersom han är lejd bryr han sig inte om fåren.
Jag är den gode herden och jag känner de mina och de mina känner mig. Som fadern känner mig känner jag fadern och jag ger mitt liv för fåren. Och jag har andra får som inte är från denna fålla. Jag måste föra dem också och de hör min röst. Det ska bli en flock, en herde.”
[Joh 10:11-16] Egen översättning från grekiskan
Det finns en speciell relation mellan de troende och Jesus. ”De känner mig och de hör min röst”, säger Jesus. Hur kan man känna Jesus? Hur kan man höra Guds röst?
Att känna den som Gud sänt (ett återkommande tema i Johannes evangelium) kan bara den som är född på nytt. När Jesus samtalar med Nikodemus i Joh 3 berättar Jesus för honom hur det ligger till. Att kunna Skriften är bra, men gör dig inte till en Guds rikes invånare. Uttrycket 'att födas på nytt' känns främmande för Nikodemus, som är en lärd person och vet att man inte kan genomgå flera förlossningar. Uttrycket är dock dubbeltydigt. 'på nytt' kan också betyda 'ovanifrån'. Denna födelse är uppenbarligen inte av uteslutande intellektuell art. Då hade det för Nikodemus del redan varit klart. Nej det handlar om en andlig födelse. Man måste döpas i vatten och eld, säger Jesus. I Johannes kyrka betydde nog detta det kristna vattendopet och handpåläggningen då dopkandidaten mottog Andens gåva.
Andens gåva: Jesus hade uppmanat folket att söka sig till honom för att få del av Andens gåva. De som följde Jesus, som den som ger livet följde Guds gåva, den helige Ande.
Men om vi vänder på det: De som fått Anden och var döpta till Kristus, in i den kristna kroppen där Jesus själv var huvud, var en hjord där Jesus var herden, den som leder och skyddar. Leder genom att mana genom Andens inre röst i gemenskapen och skyddar genom att resa upp tjänster i församlingen som bevarar den livgivande tron. Hjorden behöver inte frukta dem som kan stjäla jordelivet, men vårda sig om den livgivande tron, skatten i leråkern.
Det finns herdar och så finns det Herden. Herden är god. Hjorden är hans allt. Han ger allt han äger och till och med sitt eget liv för dem.
Etiketter: kyrkoåret
POSTLINK fredag, april 20, 2007 0 comments
Väderfågel
I just want to tell you all that I saw a lot of niederbirds today. On vertical flight, diving through the dark clouds.
POSTLINK torsdag, april 19, 2007 0 comments
loci
Den gångna söndagens predikan framlades vid ett mycket speciellt tillfälle i en mycket speciell församling. Det handlade om en sk. provpredikan i en församling, med vilken jag för samtal om framtiden. När ett beslut är fattat om mig som eventuell framtida pastor kommer jag att berätta vilken församling och vilken plats. Det handlar i detta fall om en tjänst som är tidsbegränsad, 1 år.
Varför detta hemlighetsmakeri? Jag tyckte själv att det var töntigt tidigare. Men faktum är att den process man står i som ev. blivande i samtal med en motpart är ganska känslig. Pastor är inget man jobbar med, det är något man är om du frågar mig. Därför är denna process långt mer än en jobbansökan. Det handlar om Guds personliga livskallelse.
Den gångna söndagens predikan framlades vid ett mycket speciellt tillfälle i en mycket speciell församling. Det handlade om en sk. provpredikan i en församling, med vilken jag för samtal om framtiden. När ett beslut är fattat om mig som eventuell framtida pastor kommer jag att berätta vilken församling och vilken plats. Det handlar i detta fall om en tjänst som är tidsbegränsad, 1 år.Varför detta hemlighetsmakeri? Jag tyckte själv att det var töntigt tidigare. Men faktum är att den process man står i som ev. blivande i samtal med en motpart är ganska känslig. Pastor är inget man jobbar med, det är något man är om du frågar mig. Därför är denna process långt mer än en jobbansökan. Det handlar om Guds personliga livskallelse.
Etiketter: Resan
POSTLINK onsdag, april 18, 2007 0 comments
Påskens vittnen
Jer 18:1-6
1 Joh 5:1-5
Joh 21:15-19
2:a söndagen i påsktiden: Påskens vittnen
När de hade ätit sa Jesus till Simon Petrus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra?” Petrus svarade honom: ”Ja, Herre, du vet att jag har dig kär.” Han sa till honom: ”Föd mina lamm.” Jesus frågade en andra gång: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Petrus svarade: ”Ja, Herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sa: ”För mina får på bete.” Och han frågade en tredje gång: ”Simon, Johannes son, har du mig kär?” Sorg kom över Petrus när han frågade en tredje gång ”Har du mig kär?” och han svarade: ”Herre, du vet allt och du vet att jag har dig kär.” Jesus svarade: ”Föd mina får. Sannerligen säger jag dig, när du var ung spände du själv om dig och gick var helst du ville. Men när du blir gammal ska du sträcka ut dina händer och andra ska spänna fast dig och leda dig dit du inte vill.” Detta sade han för att visa på vilket sätt han skulle ära Gud med sin död. Sedan sade han: ”Följ mig!”
[Joh 21:15-19] Egen översättning från grekiskan
I kärlek prövad – i kärlek kallad
Fisk
Äter ni ordentligt med fisk? Jag läste följande i veckan:
Ät fisk ofta – gärna tre gånger i veckan! Detta säger Livsmedelsverket. Fisk är rik på vitaminer och mineralämnen och är en utmärkt proteinkälla. Den feta fisken, som till exempel lax, sill, strömming och makrill innehåller de fina omega-3-fettsyrorna. En av tre fiskportioner i veckan kan vara fet fisk.
”Jag går och fiskar”, säger den handlingskraftige Simon Petrus. Jesus har dött och uppstått och visat sig en gång för lärjungarna och för den tvivlande Thomas. Sex andra av lärjungarna följer med ut på sjön i natten.
Petrus minns sina år som fiskare tillsammans med sin far och sina bröder. Efter tre år med mästaren Jesus var han nu tillbaka i sitt gamla yrke. Vad betydde de här åren nu, när mästaren var borta. Det var som att han hade läst en lång, mycket spännande bok, som gripit honom in i hans innersta. Men nu var boken slut och verkligheten väntade. De kände alla av den stora tomheten och ovissheten om hur fortsättningen skulle se ut. De var vilsna som får utan herde.
Fiskeriet gick riktigt, riktigt dåligt denna natt. Trötta och hungriga väntade de på gryningen ute på sjön. Då ser de någon på stranden. Han ropar något till dem, men avståndet och vinden för bort orden.
- Mina barn, får ni någon fisk?
- Vad säger han? Har en ett barn som inte är friskt? Om bara mästaren varit här kunde han fått hjälp.
- Får ni ingen fisk? Lägg ut näten till höger. På höger Sida. Det här kände Johannes igen. För tre år sedan var det så allt hade börjat när de Mästaren hade sagt åt dem att lägga ut näten på höger sida och båten nästan kantrade av fångsten.
- Det är Jesus, sa Johannes. Och Petrus slet till sig kläderna och kastade sig i vattnet. Mästaren var tillbaka.
Fångsten blev stor även denna gång. Och när de omfamnat Jesus och glädjeyttringarna lagt sig något åt de frukost tillsammans. En rejäl fruksotbuffet med 153 stora nygrillade fiskar. Fulla amed Omega-3 fettsyror. Då utspelar sig följande samtal mellan Jesus och Simon Petrus:
Sveket
Ett par veckor tidigare hade ett annat samtal förts mellan Petrus och Jesus. Jesus berättade att han skulle lida och dö. Petrus bedyrade att han aldrig någonsin skulle överge Jesus. Han skulle gå i döden för honom, om så alla andra övergav honom. Jesus sade att detta inte var sanningen om Petrus. Du ska förneka mig tre gånger.
Precis detta hade hänt. Judas hade förrådit, men Petrus hade förnekat honom, helt och hållet. Jesus kände människor bättre än de själva gjorde. Jesus visste hela tiden vilken usel, uppblåst och självgod typ Petrus var. Glädjen över att möta Jesus vägdes mot den avgrund av skam som Petrus kände för vad han gjort och vem han var.
Han hade lovat och bedyrat men tre gånger förnekat.
Prövningen
Vi ser en rörelse i samtalet mellan Jesus och Petrus. Tre gånger frågar Jesus. Och han frågar om kärleken dem emellan.
- Älskar du mig mer än de andra? Nej, det visade sig ju att han inte alls var den som gick i döden för sin Mästare. Han var inte på något vis bättre i jämförelse med de andra.
- Älskar du mig, över huvud taget? Hur långt räcker Petrus kärlek egentligen? Trycket stiger. Eldens hetta får järnet att börja glöda. Nu känns det ända in i märgen hos Simon, Johannes son.
- Jag har dig kär ...åtminstone. Du är en kär kär vän för mig. Trots allt.
- Simon, Johannes son, har du mig kär? När ska detta obehagliga test ta slut? Petrus känner sorgen och bedrövelsen stiga upp ur hans inre. Han vet ju allt. Han känner mig bättre än jag gör själv. Petrus har blivit förd till den punkt då han möter Sanningen. Om sig själv, men också om Gud. Här möter han Jesus, Guds Son i det lilla uns av kärlek som verkligen finns i honom. Här vänder allt. Hans tidigare så grumliga inre börjar klarna. Kärleken skärvor tas emot och besvaras i hans ögon.
Prövningen är över. Han har kommit ut på andra sidan och är mer sig själv än någonsin tidigare. Hans ögon ser annorlunda på honom själv, Jesus och andra människor.
Kallelsen
Men det stannar inte där. Tre gånger förnekat, tre gånger prövad och tre gånger kallad.
Nu står han där med sitt liv. En bok som han trodde funnit sitt slut, men som väntar nya kapitel. Trots att Jesus vet allt om Petrus otillräcklighet ger han honom nu en uppgift.
- För mina lamm på bete. - Var en herde för mina får. - För mina får på bete.
Han – ett bångstyrigt får som just insett sitt stora behov av en herde för egen del – får sjävl uppgiften att vara herde för andra.
En Guds kallelse gör att hans liv får mening, konturer och en ny ton. Han blir en stämma som spelas i ett Guds eget mästerverk.
Avslutning
När vi mediterar över den här berättelsen förstår vi våra egna liv på ett nytt, revolutionerande sätt. Vi väger oss ibland på vår egen våg och inser att vi väger för lätt. Även om vi kanske äter fet fisk en gång i veckan. Bilden vi har och ger om oss själva stämmer inte helt överens med den vi verkligen är. Och på vårt eget sätt har vi förrådit, förnekat, förvrängt eller förkastat Gud, vår nästa eller oss själva, men genom Petrus ser vi att vårt hopp inte är ute.
Jer 18:1-61 Joh 5:1-5
Joh 21:15-19
2:a söndagen i påsktiden: Påskens vittnen
När de hade ätit sa Jesus till Simon Petrus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra?” Petrus svarade honom: ”Ja, Herre, du vet att jag har dig kär.” Han sa till honom: ”Föd mina lamm.” Jesus frågade en andra gång: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Petrus svarade: ”Ja, Herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sa: ”För mina får på bete.” Och han frågade en tredje gång: ”Simon, Johannes son, har du mig kär?” Sorg kom över Petrus när han frågade en tredje gång ”Har du mig kär?” och han svarade: ”Herre, du vet allt och du vet att jag har dig kär.” Jesus svarade: ”Föd mina får. Sannerligen säger jag dig, när du var ung spände du själv om dig och gick var helst du ville. Men när du blir gammal ska du sträcka ut dina händer och andra ska spänna fast dig och leda dig dit du inte vill.” Detta sade han för att visa på vilket sätt han skulle ära Gud med sin död. Sedan sade han: ”Följ mig!”
[Joh 21:15-19] Egen översättning från grekiskan
I kärlek prövad – i kärlek kallad
Fisk
Äter ni ordentligt med fisk? Jag läste följande i veckan:
Ät fisk ofta – gärna tre gånger i veckan! Detta säger Livsmedelsverket. Fisk är rik på vitaminer och mineralämnen och är en utmärkt proteinkälla. Den feta fisken, som till exempel lax, sill, strömming och makrill innehåller de fina omega-3-fettsyrorna. En av tre fiskportioner i veckan kan vara fet fisk.
”Jag går och fiskar”, säger den handlingskraftige Simon Petrus. Jesus har dött och uppstått och visat sig en gång för lärjungarna och för den tvivlande Thomas. Sex andra av lärjungarna följer med ut på sjön i natten.
Petrus minns sina år som fiskare tillsammans med sin far och sina bröder. Efter tre år med mästaren Jesus var han nu tillbaka i sitt gamla yrke. Vad betydde de här åren nu, när mästaren var borta. Det var som att han hade läst en lång, mycket spännande bok, som gripit honom in i hans innersta. Men nu var boken slut och verkligheten väntade. De kände alla av den stora tomheten och ovissheten om hur fortsättningen skulle se ut. De var vilsna som får utan herde.
Fiskeriet gick riktigt, riktigt dåligt denna natt. Trötta och hungriga väntade de på gryningen ute på sjön. Då ser de någon på stranden. Han ropar något till dem, men avståndet och vinden för bort orden.
- Mina barn, får ni någon fisk?
- Vad säger han? Har en ett barn som inte är friskt? Om bara mästaren varit här kunde han fått hjälp.
- Får ni ingen fisk? Lägg ut näten till höger. På höger Sida. Det här kände Johannes igen. För tre år sedan var det så allt hade börjat när de Mästaren hade sagt åt dem att lägga ut näten på höger sida och båten nästan kantrade av fångsten.
- Det är Jesus, sa Johannes. Och Petrus slet till sig kläderna och kastade sig i vattnet. Mästaren var tillbaka.
Fångsten blev stor även denna gång. Och när de omfamnat Jesus och glädjeyttringarna lagt sig något åt de frukost tillsammans. En rejäl fruksotbuffet med 153 stora nygrillade fiskar. Fulla amed Omega-3 fettsyror. Då utspelar sig följande samtal mellan Jesus och Simon Petrus:
Sveket
Ett par veckor tidigare hade ett annat samtal förts mellan Petrus och Jesus. Jesus berättade att han skulle lida och dö. Petrus bedyrade att han aldrig någonsin skulle överge Jesus. Han skulle gå i döden för honom, om så alla andra övergav honom. Jesus sade att detta inte var sanningen om Petrus. Du ska förneka mig tre gånger.
Precis detta hade hänt. Judas hade förrådit, men Petrus hade förnekat honom, helt och hållet. Jesus kände människor bättre än de själva gjorde. Jesus visste hela tiden vilken usel, uppblåst och självgod typ Petrus var. Glädjen över att möta Jesus vägdes mot den avgrund av skam som Petrus kände för vad han gjort och vem han var.
Han hade lovat och bedyrat men tre gånger förnekat.
Prövningen
Vi ser en rörelse i samtalet mellan Jesus och Petrus. Tre gånger frågar Jesus. Och han frågar om kärleken dem emellan.
- Älskar du mig mer än de andra? Nej, det visade sig ju att han inte alls var den som gick i döden för sin Mästare. Han var inte på något vis bättre i jämförelse med de andra.
- Älskar du mig, över huvud taget? Hur långt räcker Petrus kärlek egentligen? Trycket stiger. Eldens hetta får järnet att börja glöda. Nu känns det ända in i märgen hos Simon, Johannes son.
- Jag har dig kär ...åtminstone. Du är en kär kär vän för mig. Trots allt.
- Simon, Johannes son, har du mig kär? När ska detta obehagliga test ta slut? Petrus känner sorgen och bedrövelsen stiga upp ur hans inre. Han vet ju allt. Han känner mig bättre än jag gör själv. Petrus har blivit förd till den punkt då han möter Sanningen. Om sig själv, men också om Gud. Här möter han Jesus, Guds Son i det lilla uns av kärlek som verkligen finns i honom. Här vänder allt. Hans tidigare så grumliga inre börjar klarna. Kärleken skärvor tas emot och besvaras i hans ögon.
Prövningen är över. Han har kommit ut på andra sidan och är mer sig själv än någonsin tidigare. Hans ögon ser annorlunda på honom själv, Jesus och andra människor.
Kallelsen
Men det stannar inte där. Tre gånger förnekat, tre gånger prövad och tre gånger kallad.
Nu står han där med sitt liv. En bok som han trodde funnit sitt slut, men som väntar nya kapitel. Trots att Jesus vet allt om Petrus otillräcklighet ger han honom nu en uppgift.
- För mina lamm på bete. - Var en herde för mina får. - För mina får på bete.
Han – ett bångstyrigt får som just insett sitt stora behov av en herde för egen del – får sjävl uppgiften att vara herde för andra.
En Guds kallelse gör att hans liv får mening, konturer och en ny ton. Han blir en stämma som spelas i ett Guds eget mästerverk.
Avslutning
När vi mediterar över den här berättelsen förstår vi våra egna liv på ett nytt, revolutionerande sätt. Vi väger oss ibland på vår egen våg och inser att vi väger för lätt. Även om vi kanske äter fet fisk en gång i veckan. Bilden vi har och ger om oss själva stämmer inte helt överens med den vi verkligen är. Och på vårt eget sätt har vi förrådit, förnekat, förvrängt eller förkastat Gud, vår nästa eller oss själva, men genom Petrus ser vi att vårt hopp inte är ute.
Etiketter: kyrkoåret
POSTLINK lördag, april 14, 2007 0 comments
Ett manifest: Ett levande kristet liv
För något år sedan kände jag behov av att sätta mig och skriva ned något av kärnan i vad jag uppfattar som det kristna livet. Inte för att predika det för någon annan utan bara för mig själv. Kanske skulle jag formulera det en smula annorlunda i dag – det är ett 'historiskt' dokument – men samtidigt finns något personligt, ej tidsbundet, bakom texten, som är svår att fånga med orden.
––––––––
När jag blev kristen var det för att jag såg något attraktivt i Jesus. Något som jag kapitulerade totalt inför. Kärlek som jag aldrig sett kärlek. Liv som jag aldrig sett liv. Ett liv i Anden som var helt annorlunda. Inget pris var för högt. Ju mer jag såg dessto mer önskade jag att jag skulle kunna leva detta Andens liv. Jag såg kristna överallt; Livets ord, mission, pingst som levde detta liv mer än jag själv, med olika betoningar. Men mest såg jag detta i Jesus själv. Det som attraherat mig fortsatte att attrahera. Och gör det än idag. Jag vill sätta fingrarna på något av detta.
Anden
Vi som döpts in i Kristus, leds av Anden
Jag kan lita på att Gud är aktiv genom Anden i min vardag
Dop: Dö från min gamla människa, ikläda mig Kristus
Positionsförändring. Inte nedifrån utan ovanifrån.
Vi som leds av Anden lever ett liv för Guds syften
Ett kristet liv stavas mission
Söker varje tillfälle att vara vittne
Vi som lever för Gud lever i förändring
vilja, tankar, handlingar
Inte längre för oss själva utan för Gud.
Det börjar med att vi bestämmer oss. Det får vi göra dagligen.
Jag inser i mitt allra innersta att synden inte är bra för mig. Den vill döda mig
Jag inser att jag inte längre vill synden. Frestelsen finns kvar, men jag är bara slav under synden om jag vill det.
Lagen som ett yttre bud är död för mig. Den är istället skriven på mitt hjärta.
Bibeln
För oandliga människor är bibeln en vanlig bok, vilken som helst. En historisk skriftsamling.
För den som leds av Anden är bibeln en andlig bok. En gudaandad, inspirerad bok.
Det betyder att Gud talar genom den. Att mitt innersta kan lysas upp av skapelsens Gud med ord som gäller mig nu.
Om jag alltså läser bibeln med den Helige Andes hjälp så har jag en outtömlig källa i mitt liv.
Bönen
Den som lever i Anden kan be i Jesu namn.
Herrens bön Just nu.
Från den stund jag vaknar på morgonen kan jag tacka och prisa Gud.
Jag kan frimodigt komma inför nådens tron och tala med Fadern om det som finns på mitt hjärta.
Den som lever i Guds Ande behöver inte leva i försagdhet. Det gör den som har träldomens ande.
Den Helige Ande är en person. Inte vilken person som helst utan min egen skapare. Alltings skapare.
Om jag ber i den Helige Ande så är denne Gud som jag umgås med. Då blir bönen meningsfull. Det mest meningsfulla jag kan göra.
Både bönen och bibelläsningen tenderar att ge oss dåligt samvete. Hur långt från Guds tanke är inte detta. Det är lagens bokstav som anklagar oss. Men Anden är inte bokstav, inget pekande finger utan LIV. Det mest överflödande liv vi kan tänka oss.
Världen
Den som är i Kristus är en ny skapelse, är aldrig densamme för världen
i dubbel bemärkelse:
a) Jaget är dött för världen, synden
Jag är istället en representant för Kristus med allt jag är (inte helt anonymt)
b) Världen är inte densamma för mig. Den är inte längre en plats där jag föds, gör yrkeskarriär och sedan dör i bara för att glömmas. Jag blir sänd till världen och jag har övervunnit den. Jag får del av Guds kärlek för den och ger resten av mitt liv för den.
Men hela min förståelse av världen. Strukturer, maktförhållanden, naturens ordning, relationer förändras.
Mycket av sådant som förut var självklart ifrågasätts genom att jag fått andliga ögon.
Gemenskapen
Den som lever i Anden är inte ensam.
Man är inympad i ett träd som är Guds folk, en lem i Kristi kropp.
Vi lever inte för oss själva utan för Gud och för varandra.
Var än vi är på jorden så finns det människor som vi har gemenskap med. Människor som delar erfarenheten av att dö med Kristus och bli levande med honom i dopet. Som tagit emot Anden. Som lever i bibeln.
Den som tagit emot Anden genom dopet in i Kristus är Guds barn. Har ett barns relation med Gud. Ingen främling, ingen slav, ingen anställd, ingen fiende, ingen konkurrent, ingen domare. Utan en älskande far. Relationen med Gud är upprättad och ett nytt liv kan levas i den Helige Ande. Här och nu.
Epilog
Ett levande kristet liv händer i den Helige Ande. Anden formar och omformar oss inifrån inte minst genom bibelläsning. Han är Gud som vi har relation med i bön. Den som varit kristen länge, som jag, och som vet detta men knappast lever det fullt ut bär på en sorg, en otillfredsställelse. Man har låtit slaveriets ande utöva sin makt över vår bön och vår bibelläsning. man har låtit försagdhetens ande trycka ned det Guds Ande gör – som när man sitter på någon man brottat ned. Det känns inte alls som att vi har övervunnit världen. Men frälsningens dag är idag. Oavsett hur det var igår så kan morgondagen bli annorlunda. Och Kristus bär.
vi behöver
* igenkänna denna brist i våra liv
* bestämma oss för att vi vill leva i Anden på ett fullt sätt
* be om Guds hjälp och uppfyllelse av Anden
* ta ett första steg i bönen, i bibelläsningen
... i Kristi glädje.
––––––––
När jag blev kristen var det för att jag såg något attraktivt i Jesus. Något som jag kapitulerade totalt inför. Kärlek som jag aldrig sett kärlek. Liv som jag aldrig sett liv. Ett liv i Anden som var helt annorlunda. Inget pris var för högt. Ju mer jag såg dessto mer önskade jag att jag skulle kunna leva detta Andens liv. Jag såg kristna överallt; Livets ord, mission, pingst som levde detta liv mer än jag själv, med olika betoningar. Men mest såg jag detta i Jesus själv. Det som attraherat mig fortsatte att attrahera. Och gör det än idag. Jag vill sätta fingrarna på något av detta.
Anden
Vi som döpts in i Kristus, leds av Anden
Jag kan lita på att Gud är aktiv genom Anden i min vardag
Dop: Dö från min gamla människa, ikläda mig Kristus
Positionsförändring. Inte nedifrån utan ovanifrån.
Vi som leds av Anden lever ett liv för Guds syften
Ett kristet liv stavas mission
Söker varje tillfälle att vara vittne
Vi som lever för Gud lever i förändring
vilja, tankar, handlingar
Inte längre för oss själva utan för Gud.
Det börjar med att vi bestämmer oss. Det får vi göra dagligen.
Jag inser i mitt allra innersta att synden inte är bra för mig. Den vill döda mig
Jag inser att jag inte längre vill synden. Frestelsen finns kvar, men jag är bara slav under synden om jag vill det.
Lagen som ett yttre bud är död för mig. Den är istället skriven på mitt hjärta.
Bibeln
För oandliga människor är bibeln en vanlig bok, vilken som helst. En historisk skriftsamling.
För den som leds av Anden är bibeln en andlig bok. En gudaandad, inspirerad bok.
Det betyder att Gud talar genom den. Att mitt innersta kan lysas upp av skapelsens Gud med ord som gäller mig nu.
Om jag alltså läser bibeln med den Helige Andes hjälp så har jag en outtömlig källa i mitt liv.
Bönen
Den som lever i Anden kan be i Jesu namn.
Herrens bön Just nu.
Från den stund jag vaknar på morgonen kan jag tacka och prisa Gud.
Jag kan frimodigt komma inför nådens tron och tala med Fadern om det som finns på mitt hjärta.
Den som lever i Guds Ande behöver inte leva i försagdhet. Det gör den som har träldomens ande.
Den Helige Ande är en person. Inte vilken person som helst utan min egen skapare. Alltings skapare.
Om jag ber i den Helige Ande så är denne Gud som jag umgås med. Då blir bönen meningsfull. Det mest meningsfulla jag kan göra.
Både bönen och bibelläsningen tenderar att ge oss dåligt samvete. Hur långt från Guds tanke är inte detta. Det är lagens bokstav som anklagar oss. Men Anden är inte bokstav, inget pekande finger utan LIV. Det mest överflödande liv vi kan tänka oss.
Världen
Den som är i Kristus är en ny skapelse, är aldrig densamme för världen
i dubbel bemärkelse:
a) Jaget är dött för världen, synden
Jag är istället en representant för Kristus med allt jag är (inte helt anonymt)
b) Världen är inte densamma för mig. Den är inte längre en plats där jag föds, gör yrkeskarriär och sedan dör i bara för att glömmas. Jag blir sänd till världen och jag har övervunnit den. Jag får del av Guds kärlek för den och ger resten av mitt liv för den.
Men hela min förståelse av världen. Strukturer, maktförhållanden, naturens ordning, relationer förändras.
Mycket av sådant som förut var självklart ifrågasätts genom att jag fått andliga ögon.
Gemenskapen
Den som lever i Anden är inte ensam.
Man är inympad i ett träd som är Guds folk, en lem i Kristi kropp.
Vi lever inte för oss själva utan för Gud och för varandra.
Var än vi är på jorden så finns det människor som vi har gemenskap med. Människor som delar erfarenheten av att dö med Kristus och bli levande med honom i dopet. Som tagit emot Anden. Som lever i bibeln.
Den som tagit emot Anden genom dopet in i Kristus är Guds barn. Har ett barns relation med Gud. Ingen främling, ingen slav, ingen anställd, ingen fiende, ingen konkurrent, ingen domare. Utan en älskande far. Relationen med Gud är upprättad och ett nytt liv kan levas i den Helige Ande. Här och nu.
Epilog
Ett levande kristet liv händer i den Helige Ande. Anden formar och omformar oss inifrån inte minst genom bibelläsning. Han är Gud som vi har relation med i bön. Den som varit kristen länge, som jag, och som vet detta men knappast lever det fullt ut bär på en sorg, en otillfredsställelse. Man har låtit slaveriets ande utöva sin makt över vår bön och vår bibelläsning. man har låtit försagdhetens ande trycka ned det Guds Ande gör – som när man sitter på någon man brottat ned. Det känns inte alls som att vi har övervunnit världen. Men frälsningens dag är idag. Oavsett hur det var igår så kan morgondagen bli annorlunda. Och Kristus bär.
vi behöver
* igenkänna denna brist i våra liv
* bestämma oss för att vi vill leva i Anden på ett fullt sätt
* be om Guds hjälp och uppfyllelse av Anden
* ta ett första steg i bönen, i bibelläsningen
... i Kristi glädje.
Etiketter: Resan
POSTLINK torsdag, april 12, 2007 0 comments
Kristus är uppstånden
Jesaja 25:6-9
1 Kor 15:53-57
Matt 28:1-20
Påskdagen: Kristus är uppstånden
För detta det förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta det dödliga måste kläs i odödlighet. Och när detta det förgängliga kläs i oförgänglighet och detta det dödliga kläs i odödlighet, då sker ordet som är skrivet: ”Döden är urdrucken till seger. Död, var är din seger? Död, var är din gadd?” För dödens gadd är synden och syndens kraft är lagen. Åt Gud tack för segern som vi fått genom vår Herre Jesus Kristus!
[1 Kor 15:53-57] Egen översättning från grekiskan
1 Kor 15:53-57
Matt 28:1-20
Påskdagen: Kristus är uppstånden
För detta det förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta det dödliga måste kläs i odödlighet. Och när detta det förgängliga kläs i oförgänglighet och detta det dödliga kläs i odödlighet, då sker ordet som är skrivet: ”Döden är urdrucken till seger. Död, var är din seger? Död, var är din gadd?” För dödens gadd är synden och syndens kraft är lagen. Åt Gud tack för segern som vi fått genom vår Herre Jesus Kristus!
[1 Kor 15:53-57] Egen översättning från grekiskan
Etiketter: kyrkoåret
POSTLINK söndag, april 08, 2007 0 comments
Långfredag: ”Gud är död”
Den vansinnige. – Har ni inte hört talas om den där tokiga människan som mitt på ljusa förmiddagen tände en lykta och sprang ut på torget och skrek: ”Jag söker Gud, jag söker Gud! Jag söker Gud!” – Då åtskilliga av dem som stod där inte trodde på Gud, började de att gapskratta. Har han sprungit bort?, sade en. Har han gått vilse som ett barn?, sade en. Har han gått och gömt sig? Är han rädd för oss? Har han gått ombord på ett skepp? Utvandrat? – så skrek och skrattade de om varandra.
Den tokiga människan rusade in bland dem och genomborrade dem med sina vilda blickar. ”Vart Gud tagit vägen?”, ropade han, ”det ska jag säga er! Vi har dödat honom – ni och jag! Alla är vi Guds mördare! Men hur har vi lyckats med det? Hur mäktade vi torrlägga oceanen? Vem räckte oss en svamp som kunde sudda ut hela horisonten? Vad gjorde vi när vi lösgjorde jorden från dess sol? Vart är den nu på väg? Och vart är vi på väg? Bort från alla solar? Störtar vi inte oavbrutet? Och rör vi oss inte bakåt också, åt sidan, framåt, i alla riktningar? Finns det fortfarande ett uppe och ett nere? Är det inte som om vi irrade omkring i ett oändligt intet? Är det inte tomma rymden som slår emot oss? Har det inte blivit kallare? Hela tiden natt och ännu mer natt? Måste man inte tända lyktor mitt på förmiddagen? Hör vi inte rasslet från dödgrävarna som begraver Gud? Känner vi inte ännu lukten från den gudomliga förruttnelsen? – också gudar ruttnar! Gud är död! Död för evigt! Och vi har dödat honom! Hur ska vi kunna trösta oss, vi alla mördares mördare? Det heligaste och mäktigaste som hittills stått att finna i världen, för våra knivar har det förblött – vem tvår detta blod från våra händer? Med vilket vatten kan vi rena oss? Vilka försoningsfester, vilka heliga riter blir vi tvungna att uppfinna? Har inte detta dåd en storhet som är alltför stor för oss? Måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara det värdiga? Ett större dåd har aldrig begåtts, och vem som än föds efter oss hör för detta dåds skull hemma på ett högre historiskt plan, högre än all tidigare historia! – Här teg den tokiga människan och såg åter på sina åhörare: också de teg och stirrade främmande på honom. Slutligen kastade han sin lykta till marken så att den sprack och slocknade. ”Jag kommer för tidigt”, sade han sedan, ”min tid är ännu inte inne. Denna oerhörda händelse är ännu på väg, den har ännu inte nått målet för sin vandring - den har ännu inte nått fram till människornas öron. Blixt och åska behöver tid för att nå fram, ljuset från stjärnorna behöver tid, gärningarna behöver tid på sig, även sedan de fullbordats, för att bli sedda och hörda. Denna gärning är dem alltmera fjärran än de mest avlägsna stjärnor – och ändå har de själva begått den! – Det berättas vidare att den vansinnige under loppet av samma dag tog sig in i ett flertal kyrkor och där uppstämde sitt Requiem aeternam deo. När han avlägsnades därifrån och ställdes till ansvar ska han ständigt ha lämnat samma svar: "Vad är nu dessa kyrkor annat än gravplatser för Gud och minnesvårdar över honom?"
Friedrich Nietzsche POSTLINK fredag, april 06, 2007 0 comments
Den vansinnige. – Har ni inte hört talas om den där tokiga människan som mitt på ljusa förmiddagen tände en lykta och sprang ut på torget och skrek: ”Jag söker Gud, jag söker Gud! Jag söker Gud!” – Då åtskilliga av dem som stod där inte trodde på Gud, började de att gapskratta. Har han sprungit bort?, sade en. Har han gått vilse som ett barn?, sade en. Har han gått och gömt sig? Är han rädd för oss? Har han gått ombord på ett skepp? Utvandrat? – så skrek och skrattade de om varandra.
Den tokiga människan rusade in bland dem och genomborrade dem med sina vilda blickar. ”Vart Gud tagit vägen?”, ropade han, ”det ska jag säga er! Vi har dödat honom – ni och jag! Alla är vi Guds mördare! Men hur har vi lyckats med det? Hur mäktade vi torrlägga oceanen? Vem räckte oss en svamp som kunde sudda ut hela horisonten? Vad gjorde vi när vi lösgjorde jorden från dess sol? Vart är den nu på väg? Och vart är vi på väg? Bort från alla solar? Störtar vi inte oavbrutet? Och rör vi oss inte bakåt också, åt sidan, framåt, i alla riktningar? Finns det fortfarande ett uppe och ett nere? Är det inte som om vi irrade omkring i ett oändligt intet? Är det inte tomma rymden som slår emot oss? Har det inte blivit kallare? Hela tiden natt och ännu mer natt? Måste man inte tända lyktor mitt på förmiddagen? Hör vi inte rasslet från dödgrävarna som begraver Gud? Känner vi inte ännu lukten från den gudomliga förruttnelsen? – också gudar ruttnar! Gud är död! Död för evigt! Och vi har dödat honom! Hur ska vi kunna trösta oss, vi alla mördares mördare? Det heligaste och mäktigaste som hittills stått att finna i världen, för våra knivar har det förblött – vem tvår detta blod från våra händer? Med vilket vatten kan vi rena oss? Vilka försoningsfester, vilka heliga riter blir vi tvungna att uppfinna? Har inte detta dåd en storhet som är alltför stor för oss? Måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara det värdiga? Ett större dåd har aldrig begåtts, och vem som än föds efter oss hör för detta dåds skull hemma på ett högre historiskt plan, högre än all tidigare historia! – Här teg den tokiga människan och såg åter på sina åhörare: också de teg och stirrade främmande på honom. Slutligen kastade han sin lykta till marken så att den sprack och slocknade. ”Jag kommer för tidigt”, sade han sedan, ”min tid är ännu inte inne. Denna oerhörda händelse är ännu på väg, den har ännu inte nått målet för sin vandring - den har ännu inte nått fram till människornas öron. Blixt och åska behöver tid för att nå fram, ljuset från stjärnorna behöver tid, gärningarna behöver tid på sig, även sedan de fullbordats, för att bli sedda och hörda. Denna gärning är dem alltmera fjärran än de mest avlägsna stjärnor – och ändå har de själva begått den! – Det berättas vidare att den vansinnige under loppet av samma dag tog sig in i ett flertal kyrkor och där uppstämde sitt Requiem aeternam deo. När han avlägsnades därifrån och ställdes till ansvar ska han ständigt ha lämnat samma svar: "Vad är nu dessa kyrkor annat än gravplatser för Gud och minnesvårdar över honom?"
Friedrich Nietzsche POSTLINK fredag, april 06, 2007 0 comments