Sankt Björns resa
Ett nådens år
Sakarja 9:9-10
Upp 3:20-22
Matt 21:1-9
1:a söndagen i advent: Ett nådens år
Ropa ut din glädje, dotter Sion,
jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna,
på en ung åsnehingst.
Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,
alla hästar i Jerusalem.
Krigets vapen skall förintas.
Han skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände.
[Sak 9:9-10]
Att lyfta in dessa ord i en gudstjänstsituation är lite som att anlända i stridsvagn till Oscarsgalan. Orden är så främmande att vi inte kan hantera dem. Vi tänker på annat och nickar leende. Vi lyssnar uppmärksamt efter ett hemligt kodat budskap. Vi gör en sång av texten och sjunger till en käck melodi. Vi är kort och gott imuna mot Sakarja.
Låt oss släppa in Sakarja och lyssna på vad han har att säga:
En mycket speciell dag har kommit för Guds folk. Kungen kommer inridande i staden. Väntan är över och Herrens dag är här. Han har utkämpat striden och vunnit. Hoppet var ute, lågan flämtade, men flammade upp när allt var mörkt. Nu kommer han till sitt folk, till sin stad. Guds stad.
Det som gör allt så annorlunda i scenen är att han inte rider in på en stor vacker häst utan på en ungåsna. Har till och med hans häst blivit dödad i striden? Hans längtan brinner i hjärtat att få möta folket och förkunna glädjebudet. Han vet hur de är nära att försmäkta under hopplöshetens börda. Att leta efter ett värdigt riddjur i det läget skulle andra kungar gjort. Vem vill rida in på en åsna? Men cermonin kommer i andra hand, folket i första för vår kung.
Fred, rättfärdighet och glädje är hans budskap. Han är ingen krigarkung även om han vunnit den stora segern. Han är en fredskung. Inte heller regerar han på andra folks bekostnad. Även förlorarna ska få glädjas åt hans välde. Freden tillhör alla. Kriget är över.
Den mytomspunna staden får möta sin sanna legendariska segrare. Ett minne så starkt att det format två tusen års kyrka.
Kanske flämtar lågan i en mörk värld. Men Gud är garanten för segerns dag. Guds rike med fred, rättfärdighet och glädje för alla folk.
När Jesus rider in i Jerusalem rister historien till. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!”
Upp 3:20-22
Matt 21:1-9
1:a söndagen i advent: Ett nådens år
Ropa ut din glädje, dotter Sion,
jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna,
på en ung åsnehingst.
Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,
alla hästar i Jerusalem.
Krigets vapen skall förintas.
Han skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände.
[Sak 9:9-10]
Att lyfta in dessa ord i en gudstjänstsituation är lite som att anlända i stridsvagn till Oscarsgalan. Orden är så främmande att vi inte kan hantera dem. Vi tänker på annat och nickar leende. Vi lyssnar uppmärksamt efter ett hemligt kodat budskap. Vi gör en sång av texten och sjunger till en käck melodi. Vi är kort och gott imuna mot Sakarja.
Låt oss släppa in Sakarja och lyssna på vad han har att säga:
En mycket speciell dag har kommit för Guds folk. Kungen kommer inridande i staden. Väntan är över och Herrens dag är här. Han har utkämpat striden och vunnit. Hoppet var ute, lågan flämtade, men flammade upp när allt var mörkt. Nu kommer han till sitt folk, till sin stad. Guds stad.
Det som gör allt så annorlunda i scenen är att han inte rider in på en stor vacker häst utan på en ungåsna. Har till och med hans häst blivit dödad i striden? Hans längtan brinner i hjärtat att få möta folket och förkunna glädjebudet. Han vet hur de är nära att försmäkta under hopplöshetens börda. Att leta efter ett värdigt riddjur i det läget skulle andra kungar gjort. Vem vill rida in på en åsna? Men cermonin kommer i andra hand, folket i första för vår kung.
Fred, rättfärdighet och glädje är hans budskap. Han är ingen krigarkung även om han vunnit den stora segern. Han är en fredskung. Inte heller regerar han på andra folks bekostnad. Även förlorarna ska få glädjas åt hans välde. Freden tillhör alla. Kriget är över.
Den mytomspunna staden får möta sin sanna legendariska segrare. Ett minne så starkt att det format två tusen års kyrka.
Kanske flämtar lågan i en mörk värld. Men Gud är garanten för segerns dag. Guds rike med fred, rättfärdighet och glädje för alla folk.
När Jesus rider in i Jerusalem rister historien till. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!”
Etiketter: kyrkoåret
POSTLINK torsdag, november 30, 2006 0 comments
Mjuka klappar med LEGO?
Som barn på nytt blev jag när jag hittade ett program för LEGObygg. Kostar dessutom inget! Mjukvara som julklapp vet jag inte om det är någon bra idé, men LEGO ger alltid en julklappskänsla!
Ladda ner och testa själva
Här har ni min första kreation. Snacka om att man bara tänker på en sak... ;) POSTLINK torsdag, november 30, 2006 1 comments
Ladda ner och testa själva
Här har ni min första kreation. Snacka om att man bara tänker på en sak... ;) POSTLINK torsdag, november 30, 2006 1 comments
Höger och vänster hjärnhalva
Sedan ett par år tillbaka följer jag Jason Clarks blogg. Clark är pastor i Sutton Vineyard i södra London. Bloggläsare har kunnat följa hans Doctor of Ministry-resa till dess högtidliga avslutning i våras. (Avhandlingen finns här) Clark är ledare för emerging church rörelsen i UK.
Klippt från Jason Clarks blogg:
"The modern world has been very left brained, whilst the post-modern turn has been recovering the right brain. ... Our churches need to recover, and explore the right brained aspects of post-modernity, but must not make the same mistakes of modernity by abandoning the left brained."
Detta är en bra sammafattning av vad emerging church handlar om. Clark vill inte kalla den kyrka som idag växer fram i en postmodern tid för post-church. Han väljer uttrycket deep-church. Rörelsen är tillbaka till kyrkan inte bort från den.
if we dwell on the modern side we become stifling and joyless whilst dwelling on the postmodern side we become narcisstic and superficial.
Det är inte frågan om modern=dåligt och postmodern=bra eller tvärtom, utan 'take the best and go'. POSTLINK torsdag, november 30, 2006 0 comments
Klippt från Jason Clarks blogg:
"The modern world has been very left brained, whilst the post-modern turn has been recovering the right brain. ... Our churches need to recover, and explore the right brained aspects of post-modernity, but must not make the same mistakes of modernity by abandoning the left brained."
Detta är en bra sammafattning av vad emerging church handlar om. Clark vill inte kalla den kyrka som idag växer fram i en postmodern tid för post-church. Han väljer uttrycket deep-church. Rörelsen är tillbaka till kyrkan inte bort från den.
if we dwell on the modern side we become stifling and joyless whilst dwelling on the postmodern side we become narcisstic and superficial.
Det är inte frågan om modern=dåligt och postmodern=bra eller tvärtom, utan 'take the best and go'. POSTLINK torsdag, november 30, 2006 0 comments
Kallt krig och teknofuturism
Köpte det nysläppta Adolphson & Falk albumet med akustiska versioner av 80-talsgruppens karaktäristiska syntpophitar. Lika delar nostalgi och fascination över hur väl låtarna funkar med det levande soundet, var min utdelning. Fantastiskt!
Jag har i min livsstigsbearbetning konstaterat att jag är starkt färgad av min uppväxt med 80-talets domedagsstämning orsakat av det kalla kriget. Minns alla filmer med "trycka-på-knappen" tema. Tex. Domedagen.
Under genomlyssning av A&F blir texternas futuristiska teknologianseplningar extra tydliga i kontrast mot violin, piano och kontrabas. Och jag förstår att detta element liksom domedagstemat spelat en roll för den jag är.
...man förlitade sig på människan i fördatorisk tid. POSTLINK tisdag, november 28, 2006 0 comments
Jag har i min livsstigsbearbetning konstaterat att jag är starkt färgad av min uppväxt med 80-talets domedagsstämning orsakat av det kalla kriget. Minns alla filmer med "trycka-på-knappen" tema. Tex. Domedagen.
Under genomlyssning av A&F blir texternas futuristiska teknologianseplningar extra tydliga i kontrast mot violin, piano och kontrabas. Och jag förstår att detta element liksom domedagstemat spelat en roll för den jag är.
...man förlitade sig på människan i fördatorisk tid. POSTLINK tisdag, november 28, 2006 0 comments
Andlighet
Andlighet är det djup i en människas liv som kommer av att Gud varit där, är där och regelbundet återkommer.
Gud har gjort de sina till sin boplats. Guds Ande kommer inte oinbjuden. Den som vill vara sant andlig öppnar sitt liv för Gud ständigt. Så blir Andens folk Guds fotavtryck i historien. POSTLINK lördag, november 25, 2006 0 comments
Gud har gjort de sina till sin boplats. Guds Ande kommer inte oinbjuden. Den som vill vara sant andlig öppnar sitt liv för Gud ständigt. Så blir Andens folk Guds fotavtryck i historien. POSTLINK lördag, november 25, 2006 0 comments
Mellan Herrljunga och Vårgårda
Sitter på ett tåg på väg tvärs över sydsverige.
Att resa är vara i rörelse oupphörligen. Vi tänker ofta från punkt till punkt. Plats till plats. Från Köping till Arboga till Örebro till Laxå ... Vi har namn på dessa punkter och många gånger bilder, erfarenheter och känslor kopplat till dem. Det som är mellan dem är blott testbild, pausmusik, onödig väntan, i bästa fall vila. Det har slagit mig att jag tänker mycket punkt till punkt, på en lång rad efter varandra. Händelse till händelse, datum till datum, plats till plats.
För tio år sedan pluggade jag matte på Linköpings tekniska högskola. I en av kurserna lärde jag mig att räkna, inte bara på punkter i en graf utan också på linjer, areor och sfärer i flera dimensioner.
Vad händer egentligen mellan Herrljunga och Vårgårda? Att leva från punkt till punkt gör livet endimensionellt. Att istället tänka linje och kanske till och med oregelbundna areor och sfärer är något annorlunda. Det är då resan blir målet och livet mellan födelse och död blir meningsfullt. Det oväntade finner en djupare innebörd. Oplanerade händelser och möten med människor jag inte valt öppnar tillvaron. Om jag vågar se, lyssna, känna och ta emot livet mellan punkterna tror jag faktiskt att mitt liv blir längre. Kanske är det där Gud är allestädes närvarande? Jag har börjat misstänka det. POSTLINK lördag, november 25, 2006 0 comments
Att resa är vara i rörelse oupphörligen. Vi tänker ofta från punkt till punkt. Plats till plats. Från Köping till Arboga till Örebro till Laxå ... Vi har namn på dessa punkter och många gånger bilder, erfarenheter och känslor kopplat till dem. Det som är mellan dem är blott testbild, pausmusik, onödig väntan, i bästa fall vila. Det har slagit mig att jag tänker mycket punkt till punkt, på en lång rad efter varandra. Händelse till händelse, datum till datum, plats till plats.
För tio år sedan pluggade jag matte på Linköpings tekniska högskola. I en av kurserna lärde jag mig att räkna, inte bara på punkter i en graf utan också på linjer, areor och sfärer i flera dimensioner.
Vad händer egentligen mellan Herrljunga och Vårgårda? Att leva från punkt till punkt gör livet endimensionellt. Att istället tänka linje och kanske till och med oregelbundna areor och sfärer är något annorlunda. Det är då resan blir målet och livet mellan födelse och död blir meningsfullt. Det oväntade finner en djupare innebörd. Oplanerade händelser och möten med människor jag inte valt öppnar tillvaron. Om jag vågar se, lyssna, känna och ta emot livet mellan punkterna tror jag faktiskt att mitt liv blir längre. Kanske är det där Gud är allestädes närvarande? Jag har börjat misstänka det. POSTLINK lördag, november 25, 2006 0 comments
Hur blir jag en del av berättelsen?
Jes 65:17-19
2 Pet 3:8-11
Matt 25:31-46
På söndag är det den sista söndagen innan advent och det nya kyrkoåret. Det där med kyrkoår har inte betytt så mycket för mig förrän på senare tid. Som någon sa: "ordet står inte ens med i bibeln."
Hur lever man ett heligt liv? Hur blir varje år, varje dag, varje minut och sekund av mitt liv genomandad av Den Helige?
Den som en gång smakat Guds liv kan inte förbli opåverkad. Varje tanke och önskan i varje stund får ett nytt ljus i förhållande till det eviga.
Men konkret, hur kan jag låta mitt liv bli påverkat av det evigt heliga? Det är här kyrkoåret kan vara en av de rytmer som drar min uppmärksamhet åt rätt håll. Detta år börjar med väntan på Messias i adventstiden och med Sonens ankomst. Fastetidens förberedelse och påskens budskap om Guds lidande kärlek. Andens ankomst över församlingen i pingsttiden. Hopp om frälsning och Guds slutliga dom sätter punkt för året.
Om jag lever från söndag till söndag i läsning, lyssnande och bön över de texter som bibeln ger som fönster in i Jesu liv och Guds historia med människan blir jag själv en del av berättelsen. Tar jag med texterna i vardagen kan fler få del av dem. Guds eviga liv pulserar från stund till stund och från hjärta till hjärta
*
Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord.
Det som varit skall man inte mer minnas,
inte längre tänka på.
Nej, gläd er och jubla för evigt
över det som jag skapar.
Jag skapar om Jerusalem till jubel
och dess folk till glädje.
Jag skall jubla över Jerusalem
och glädjas över mitt folk.
Där skall inte mer höras gråt och klagan
[Jes 65:17-19] POSTLINK måndag, november 20, 2006 2 comments
2 Pet 3:8-11
Matt 25:31-46
På söndag är det den sista söndagen innan advent och det nya kyrkoåret. Det där med kyrkoår har inte betytt så mycket för mig förrän på senare tid. Som någon sa: "ordet står inte ens med i bibeln."
Hur lever man ett heligt liv? Hur blir varje år, varje dag, varje minut och sekund av mitt liv genomandad av Den Helige?
Den som en gång smakat Guds liv kan inte förbli opåverkad. Varje tanke och önskan i varje stund får ett nytt ljus i förhållande till det eviga.
Men konkret, hur kan jag låta mitt liv bli påverkat av det evigt heliga? Det är här kyrkoåret kan vara en av de rytmer som drar min uppmärksamhet åt rätt håll. Detta år börjar med väntan på Messias i adventstiden och med Sonens ankomst. Fastetidens förberedelse och påskens budskap om Guds lidande kärlek. Andens ankomst över församlingen i pingsttiden. Hopp om frälsning och Guds slutliga dom sätter punkt för året.
Om jag lever från söndag till söndag i läsning, lyssnande och bön över de texter som bibeln ger som fönster in i Jesu liv och Guds historia med människan blir jag själv en del av berättelsen. Tar jag med texterna i vardagen kan fler få del av dem. Guds eviga liv pulserar från stund till stund och från hjärta till hjärta
*
Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord.
Det som varit skall man inte mer minnas,
inte längre tänka på.
Nej, gläd er och jubla för evigt
över det som jag skapar.
Jag skapar om Jerusalem till jubel
och dess folk till glädje.
Jag skall jubla över Jerusalem
och glädjas över mitt folk.
Där skall inte mer höras gråt och klagan
[Jes 65:17-19] POSTLINK måndag, november 20, 2006 2 comments
Sverige religiokulturellt 'off-the -map'
I fredags hörde jag på P1s Människor och tro om en global värde-undersökning kallad World Values Survey. Denna undersökning som pågått sedan 1981 motsäger kopplingen mellan välfärd och sekularisering. Än mer intressant är hur Sverige placerar sig på den religiokulturella kartan. Jo, det finns faktiskt en sådan. Sverige skiljer ut sig i världen. Vi är värdemässigt extrema. När vi tycker att det katolska sydeuropa blandar politik och religion på ett synnerligen märkligt sätt eller när vi kallar den amerikanska sydstatskristendomen för ohuman fundamentalism, så är det vi som ur ett globalt perspektiv är udda, extrema och exkluderande (även i förhållande till Danmark, Finland och Norge)
Detta resultat, som i inslaget kommenteras av Torleif Petersson, prof. i Rel.Socilogi i Uppsala, bekräftade något som åtminstone jag misstänkt förut. Det väcker frågor om vår "balanserade svenska självbild" och tolerant intolerans och om en extremsekulär individualism som ibland räcker ut sitt fula tryne i vårt samhälle.
Människor och tro Podradio 17 nov.
Mer om kartan och länderna (kan du hitta Sverige, världens centrum, civilisationens riddare) POSTLINK måndag, november 20, 2006 3 comments
I fredags hörde jag på P1s Människor och tro om en global värde-undersökning kallad World Values Survey. Denna undersökning som pågått sedan 1981 motsäger kopplingen mellan välfärd och sekularisering. Än mer intressant är hur Sverige placerar sig på den religiokulturella kartan. Jo, det finns faktiskt en sådan. Sverige skiljer ut sig i världen. Vi är värdemässigt extrema. När vi tycker att det katolska sydeuropa blandar politik och religion på ett synnerligen märkligt sätt eller när vi kallar den amerikanska sydstatskristendomen för ohuman fundamentalism, så är det vi som ur ett globalt perspektiv är udda, extrema och exkluderande (även i förhållande till Danmark, Finland och Norge)
Detta resultat, som i inslaget kommenteras av Torleif Petersson, prof. i Rel.Socilogi i Uppsala, bekräftade något som åtminstone jag misstänkt förut. Det väcker frågor om vår "balanserade svenska självbild" och tolerant intolerans och om en extremsekulär individualism som ibland räcker ut sitt fula tryne i vårt samhälle.
Människor och tro Podradio 17 nov.
Mer om kartan och länderna (kan du hitta Sverige, världens centrum, civilisationens riddare) POSTLINK måndag, november 20, 2006 3 comments
Sakramental teologi
Läs gärna till slutet. Jag vill mycket gärna veta hur du tänker om detta!
Att tillvaron, materien, det kroppsliga arbetet på något sätt är genomsyrat av Guds närvaro är en hållning som brukar kallas sakramental teologi.
Tydliga uttryck får detta i kyrkans liv vid dop och nattvard. Här går en skiljelinje i historien där några ser på vad som händer i dopet som endast en symbolisk handling, en bekännelsehandlig för vår egen skull. Den sakramentala hållningen menar att Gud agerar i det fysiska vattnet i dopet och verkligt bröd och vin i nattvarden. Man talar om Guds realpresens i sakramenten.
Men den sakramentala teologin får genomslag också på andra områden av kyrkans liv och livet i stort. Det blir en smått filosofisk fråga om hur man ser på tillvaron.
Själv är jag uppvuxen i reformert tradition (om det säger något) som menar att visst finns Gud med där på något sätt, men vatten, bröd, vin och kropp är bara vad de är. De symboliserar bara vad de betecknar. Men nyligen läste jag följande. angående att människor blev helade och befriade genom att komma i beröring av ting som aposteln Paulus rört vid :
"...i förlängningen av Guds människoblivande verkar Gud genom det mänskliga. Materien blir sakramental, ett medel genom vilket Anden strömmar. En avgörande skillnad i förhållande till magin är att kraften inte sitter i materien som sådan, dukarna och plaggen, utan utgår från heliga människors liv. Att beröra och beröras av den som är bärare av Anden, om så bara av dennes mantelflik, är att komma i kontakt med den Ande som bor i honom eller henne."
[Halldorf, Peter, 2006: Andens folk. Örebro: Cordia. S. 321]
Resonemanget går vidare med exemplet Elishas benknotor. Dessa kommer i beröring med en död människa i en grav. Kraften i kvarlevorna får den döde att bli levande igen. (2 kung 13:21) Vi har hamnat i en syn på tillvarons beskaffenhet som öppnat för relikers kraft.
Nu undrar jag, är detta en självklar konsekvens av en sakramental teologi? Är den då felaktig? Eller är den mer moderna "materiella" synen på tillvaron mer överensstämmande med vår erfarenhet och bibelns vittnesbörd? POSTLINK tisdag, november 14, 2006 2 comments
Att tillvaron, materien, det kroppsliga arbetet på något sätt är genomsyrat av Guds närvaro är en hållning som brukar kallas sakramental teologi.
Tydliga uttryck får detta i kyrkans liv vid dop och nattvard. Här går en skiljelinje i historien där några ser på vad som händer i dopet som endast en symbolisk handling, en bekännelsehandlig för vår egen skull. Den sakramentala hållningen menar att Gud agerar i det fysiska vattnet i dopet och verkligt bröd och vin i nattvarden. Man talar om Guds realpresens i sakramenten.
Men den sakramentala teologin får genomslag också på andra områden av kyrkans liv och livet i stort. Det blir en smått filosofisk fråga om hur man ser på tillvaron.
Själv är jag uppvuxen i reformert tradition (om det säger något) som menar att visst finns Gud med där på något sätt, men vatten, bröd, vin och kropp är bara vad de är. De symboliserar bara vad de betecknar. Men nyligen läste jag följande. angående att människor blev helade och befriade genom att komma i beröring av ting som aposteln Paulus rört vid :
"...i förlängningen av Guds människoblivande verkar Gud genom det mänskliga. Materien blir sakramental, ett medel genom vilket Anden strömmar. En avgörande skillnad i förhållande till magin är att kraften inte sitter i materien som sådan, dukarna och plaggen, utan utgår från heliga människors liv. Att beröra och beröras av den som är bärare av Anden, om så bara av dennes mantelflik, är att komma i kontakt med den Ande som bor i honom eller henne."
[Halldorf, Peter, 2006: Andens folk. Örebro: Cordia. S. 321]
Resonemanget går vidare med exemplet Elishas benknotor. Dessa kommer i beröring med en död människa i en grav. Kraften i kvarlevorna får den döde att bli levande igen. (2 kung 13:21) Vi har hamnat i en syn på tillvarons beskaffenhet som öppnat för relikers kraft.
Nu undrar jag, är detta en självklar konsekvens av en sakramental teologi? Är den då felaktig? Eller är den mer moderna "materiella" synen på tillvaron mer överensstämmande med vår erfarenhet och bibelns vittnesbörd? POSTLINK tisdag, november 14, 2006 2 comments
Rörande ord i löpande text
Jag tänkte en dag att jag ska läsa en bok och tog mig en. Jag öppnade boken. Bokstäver mot mig vända stumma sneglande yrvaket på varandra. Var för sig så rakryggade och uppriktiga tillsammans hållande en hemlighet. Jag anade deras tvekan. Stannade upp. Som avslöjade blickstilla stående på rad. Kastande blott en blick på varandra. Så satt jag länge orörlig. Jag smälte in i min bakgrund och jag var för dem osedd. Då rörde sig foten på en serif. Stela svansar svängde stela av den frysta föreställningen. Ett viskande knystande. Bärande basar klarande strupen. Mjuknande ben skakade loss. Jag hörde ett märkligt samtal väckas. I armkrok formationer formades. Som sjöngs sånger. Som talades ord. Som avslöjades hemligheten inför mig. Varsamt avslöjade jag mig närvarande. Först tvekan. Men redan avslöjade i dansen virvlade de vidare. Varmt leende trampades stigen. Från förlägenhet till förtrolighet. Jag i min värld de i deras. Fascinerat beskådande varandra avslöjande den andre. Bokstäverna berättande mig den vackraste sagan. Jag betalade tillbaka med mina tårar. Så rörde mig texten den dagen. Raskande fram på levande ben. Rörande ord i löpande text.
POSTLINK måndag, november 13, 2006 0 comments
Sårad, förblindad, av kärlek stillad
GUDS LEDNING känns så ofta
som om jag vore inputtad i ett mörkt rum
där allt jag behöver finns
någonstans bland skärvor av glas
där mina nakna fötter trevar
GUDS LJUS är så annorlunda
att livet verkar för kort
för att lära mig känna igen det
Men GUDS RÖST hör jag ibland
genom allt det täta rasslet
genljudande genomträngande
som åskans rullande över landskapet
när jag lyssnar
som om jag vore inputtad i ett mörkt rum
där allt jag behöver finns
någonstans bland skärvor av glas
där mina nakna fötter trevar
GUDS LJUS är så annorlunda
att livet verkar för kort
för att lära mig känna igen det
Men GUDS RÖST hör jag ibland
genom allt det täta rasslet
genljudande genomträngande
som åskans rullande över landskapet
när jag lyssnar
Etiketter: Resan
POSTLINK söndag, november 12, 2006 0 comments
The sinner in me
En av de viktigaste saker jag lärt mig under de år jag studerat teologi är följande:
Man is totally depraved!
Orden kommer från mannen som lärt mig grekiska, Thomas Kazen. Under en kurs i romarbrevet berättade Thomas hur en av hans gamla, mer koncervativa, lärare gång på gång vrålat dessa ord, som något slags teologiskt statement. Tänk dig en högröd, boktokakademisk, mellanbrun, genomsnittsengelsk teolog klämma fram dessa ord ur sitt svåraste väsen! Man önskar att man varit med. Det var tydligen viktigt.
Nu var väl Thomas tanke att vi inte skulle minnas just detta från kursen – han delade nog inte professorns uppfattning om människans status och möjligheter kan jag tänka. Möjligen hellre Paulus ord:
"Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag."
Men frågan är ändå vad man ska tro om människan i denna värld. En färsk bild av världen, en topp tio lista ur DNs RSS feed det senaste dygnet:
[ Dödsförbannelse mot Jerusalems prideparad | Flicka anhållen för mordförsök | Självmordsbombare angrep militär i Gaza | Flickgäng gick bärsärkagång | Sexskandaler kantar valspurten | Misstänkt bomb i Hagsätra | Vapenlotteri i Bosnien |Skottlossning i Surte | Terrormisstänkta gripna i Nederländerna | Steroider kopplas till vapenbrott ]
Jag är optimist rent generellt skulle jag tro, men vad det gäller människans möjlighet att skärpa sig, bli god, skapa en fredlig värld, tänka mer på andra än sig själva, visa barmhärtighet, rättrådighet, ärlighet oavsett pris... så är jag inte optimistisk. Människan, lämnad åt sig själv, är totally depraved. Kvar står hon med ett uppgivet hopp:
If I could just hide
The sinner inside
And keep him denied
How sweet life would be
If I could be free
From the sinner in me
[från 'the sinner in me' M.L. Gore ©2005] POSTLINK tisdag, november 07, 2006 2 comments
Man is totally depraved!
Orden kommer från mannen som lärt mig grekiska, Thomas Kazen. Under en kurs i romarbrevet berättade Thomas hur en av hans gamla, mer koncervativa, lärare gång på gång vrålat dessa ord, som något slags teologiskt statement. Tänk dig en högröd, boktokakademisk, mellanbrun, genomsnittsengelsk teolog klämma fram dessa ord ur sitt svåraste väsen! Man önskar att man varit med. Det var tydligen viktigt.
Nu var väl Thomas tanke att vi inte skulle minnas just detta från kursen – han delade nog inte professorns uppfattning om människans status och möjligheter kan jag tänka. Möjligen hellre Paulus ord:
"Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag."
Men frågan är ändå vad man ska tro om människan i denna värld. En färsk bild av världen, en topp tio lista ur DNs RSS feed det senaste dygnet:
[ Dödsförbannelse mot Jerusalems prideparad | Flicka anhållen för mordförsök | Självmordsbombare angrep militär i Gaza | Flickgäng gick bärsärkagång | Sexskandaler kantar valspurten | Misstänkt bomb i Hagsätra | Vapenlotteri i Bosnien |Skottlossning i Surte | Terrormisstänkta gripna i Nederländerna | Steroider kopplas till vapenbrott ]
Jag är optimist rent generellt skulle jag tro, men vad det gäller människans möjlighet att skärpa sig, bli god, skapa en fredlig värld, tänka mer på andra än sig själva, visa barmhärtighet, rättrådighet, ärlighet oavsett pris... så är jag inte optimistisk. Människan, lämnad åt sig själv, är totally depraved. Kvar står hon med ett uppgivet hopp:
If I could just hide
The sinner inside
And keep him denied
How sweet life would be
If I could be free
From the sinner in me
[från 'the sinner in me' M.L. Gore ©2005] POSTLINK tisdag, november 07, 2006 2 comments
Formulera sitt liv
Jag har under hösten haft anledning att skriva ett par så kallde personbeskrvningar. Att försöka sätta ord på sitt liv är inte alltid så enkelt, men mycket nyttigt tror jag. När jag för några år sedan påbörjade mina teologistudier skrev jag en ansökan om att få bli pastorskandidat i Svenska Missionskyrkan, i höst har det bl.a. handlat om jobbansökningar. Så olika jag formulerar mitt liv i dessa två genrer. Samma liv – två olika berättelser.
Födelseort, spelar den någon som helst roll? Var jag vuxit upp, vem är intresserad av det? Personliga kriser, ska det berättas om? Hur stor plats får familjen och mitt sociala sammahang? Utbildningar, hur ska de presenteras?
På en av mina första riktiga jobbintevjuer, på IT-avdelningen på Assi Domäns pappersfabrik i Skärblacka
(året var 1996, tack Gud att jag inte fick detta jobb!) frågade man mig om mina svaga sidor. - Vad är du dålig på Björn? Vad svarar man då? Jag är lat, dålig på att komma i tid, envis som en gammal get ... ? Mitt svar blev tystnadens. Jag kunde inte komma på någon lagom opersonlig, inte för allvarlig brist som jag kunde avslöja för mina eventuellt blivande chefer innan de avgjort om de ville ha mig.
De senaste dagarna har jag filat på ytterligare en personbeskrivning som jag återkommer till så småningom. Ju ärligare man tvingar sig vara när man formulerar sitt liv dessto större andligt värde har det som övning, är min slutsats.
Födelseort, spelar den någon som helst roll? Var jag vuxit upp, vem är intresserad av det? Personliga kriser, ska det berättas om? Hur stor plats får familjen och mitt sociala sammahang? Utbildningar, hur ska de presenteras?
På en av mina första riktiga jobbintevjuer, på IT-avdelningen på Assi Domäns pappersfabrik i Skärblacka
(året var 1996, tack Gud att jag inte fick detta jobb!) frågade man mig om mina svaga sidor. - Vad är du dålig på Björn? Vad svarar man då? Jag är lat, dålig på att komma i tid, envis som en gammal get ... ? Mitt svar blev tystnadens. Jag kunde inte komma på någon lagom opersonlig, inte för allvarlig brist som jag kunde avslöja för mina eventuellt blivande chefer innan de avgjort om de ville ha mig.De senaste dagarna har jag filat på ytterligare en personbeskrivning som jag återkommer till så småningom. Ju ärligare man tvingar sig vara när man formulerar sitt liv dessto större andligt värde har det som övning, är min slutsats.
Etiketter: Resan
POSTLINK lördag, november 04, 2006 1 comments
Ut ur fodralet
Oj, va grönt allting är. Överallt. Uppåt, nedåt... hur jag än vänder mig. Mig, ja... jag finns visst. 
Det verkar kul. Vad ska det bli av det här. Jag kan rulla runt. Hit och dit och hit igen. Man blir snurrig i huvet. Aj! Jag slog i något. Men... då finns det något mer än jag. Något jag inte kan se. Allt är fortfarande grönt. Det finns någon slags ljus bakom. Om jag bara kunde få hål på den här kokongen. Ett stadigt grepp och så rycker man till. Så där ja. Åååh va ljust det blev. Och svalt mot ansiktet. Nästan kallt. Det var skönt i den sär sovsäcken. Men... det verkar spännande utanför. Om jag drar lite till här. Uuufh! Nu gick alltihop sönder. En sol, blå himmel, moln höga berg som omger mig. Hårda var dom också. Bergen, inte molnen. Dom når jag inte.
Nehej. Dax att utforska omgivningarna lite. Träd, vattendrag. En stig. Var kan den leda, månne?
Man föds och så är man på väg. På väg genom livet. Livet är vägen och tvärtom (Vägen är livet).
I det som följer vill jag ge dig möjlighet att följa mig på en resa som blev av. En resa som jag gissar kommer handla om Kallelse, tjänst, kyrka, sakrament, Gud, universum och allting.
- Kan det va, nåt?
- Följ med och se!
Det verkar kul. Vad ska det bli av det här. Jag kan rulla runt. Hit och dit och hit igen. Man blir snurrig i huvet. Aj! Jag slog i något. Men... då finns det något mer än jag. Något jag inte kan se. Allt är fortfarande grönt. Det finns någon slags ljus bakom. Om jag bara kunde få hål på den här kokongen. Ett stadigt grepp och så rycker man till. Så där ja. Åååh va ljust det blev. Och svalt mot ansiktet. Nästan kallt. Det var skönt i den sär sovsäcken. Men... det verkar spännande utanför. Om jag drar lite till här. Uuufh! Nu gick alltihop sönder. En sol, blå himmel, moln höga berg som omger mig. Hårda var dom också. Bergen, inte molnen. Dom når jag inte. Nehej. Dax att utforska omgivningarna lite. Träd, vattendrag. En stig. Var kan den leda, månne?
Man föds och så är man på väg. På väg genom livet. Livet är vägen och tvärtom (Vägen är livet).
I det som följer vill jag ge dig möjlighet att följa mig på en resa som blev av. En resa som jag gissar kommer handla om Kallelse, tjänst, kyrka, sakrament, Gud, universum och allting.
- Kan det va, nåt?
- Följ med och se!
Etiketter: Resan
POSTLINK onsdag, november 01, 2006 0 comments