Den gode herden: post scriptum En gång hade jag en blomma. Det är ganska länge sedan nu. Jag kände som att den log mot mig varje gång jag kom in i rummet. Lite som en vän. Jag vattnade den noga och det hände att jag talade med blomman så att den skulle få all koldioxid den behövde. Vi hade helt enkelt en ganska relaxad och skön relation, jag och min fredskalla.

Veckor och månader gick. Så en dag när jag kom in med kannan och försökte ge en skvätt till min vän så ville han inte. Jag trodde först blomman skojade med mig. Men så såg jag den bleka blicken och hörde snörvlet. Jag förstod att här behövdes en akutinsats. Ömt bar jag ut blomman till badrummet och gav en uppfriskande dusch. Blandade till en näringsmättad drink och tömde försiktigt under de trötta bladen.

Men det var då som blomman talade till mig.
- Jag vill inte, sa den.
Fråga mig inte varför, men blomman ville helt enkelt inte bli vattnad.

Ibland kommer viljan i vägen för att bli ledd till grönt bete och friskt vatten av den gode herden. Kanske för att vi tror att fåren vet bättre än herden. Kanske för att vi inte förstår vad det är som gör att vi lever. Kanske för att vi glömt att vi hör till herden och att han skulle göra allt för sina får. POSTLINK lördag, april 21, 2007