Långfredag: ”Gud är död”
Den vansinnige. – Har ni inte hört talas om den där tokiga människan som mitt på ljusa förmiddagen tände en lykta och sprang ut på torget och skrek: ”Jag söker Gud, jag söker Gud! Jag söker Gud!” – Då åtskilliga av dem som stod där inte trodde på Gud, började de att gapskratta. Har han sprungit bort?, sade en. Har han gått vilse som ett barn?, sade en. Har han gått och gömt sig? Är han rädd för oss? Har han gått ombord på ett skepp? Utvandrat? – så skrek och skrattade de om varandra.
Den tokiga människan rusade in bland dem och genomborrade dem med sina vilda blickar. ”Vart Gud tagit vägen?”, ropade han, ”det ska jag säga er! Vi har dödat honom – ni och jag! Alla är vi Guds mördare! Men hur har vi lyckats med det? Hur mäktade vi torrlägga oceanen? Vem räckte oss en svamp som kunde sudda ut hela horisonten? Vad gjorde vi när vi lösgjorde jorden från dess sol? Vart är den nu på väg? Och vart är vi på väg? Bort från alla solar? Störtar vi inte oavbrutet? Och rör vi oss inte bakåt också, åt sidan, framåt, i alla riktningar? Finns det fortfarande ett uppe och ett nere? Är det inte som om vi irrade omkring i ett oändligt intet? Är det inte tomma rymden som slår emot oss? Har det inte blivit kallare? Hela tiden natt och ännu mer natt? Måste man inte tända lyktor mitt på förmiddagen? Hör vi inte rasslet från dödgrävarna som begraver Gud? Känner vi inte ännu lukten från den gudomliga förruttnelsen? – också gudar ruttnar! Gud är död! Död för evigt! Och vi har dödat honom! Hur ska vi kunna trösta oss, vi alla mördares mördare? Det heligaste och mäktigaste som hittills stått att finna i världen, för våra knivar har det förblött – vem tvår detta blod från våra händer? Med vilket vatten kan vi rena oss? Vilka försoningsfester, vilka heliga riter blir vi tvungna att uppfinna? Har inte detta dåd en storhet som är alltför stor för oss? Måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara det värdiga? Ett större dåd har aldrig begåtts, och vem som än föds efter oss hör för detta dåds skull hemma på ett högre historiskt plan, högre än all tidigare historia! – Här teg den tokiga människan och såg åter på sina åhörare: också de teg och stirrade främmande på honom. Slutligen kastade han sin lykta till marken så att den sprack och slocknade. ”Jag kommer för tidigt”, sade han sedan, ”min tid är ännu inte inne. Denna oerhörda händelse är ännu på väg, den har ännu inte nått målet för sin vandring - den har ännu inte nått fram till människornas öron. Blixt och åska behöver tid för att nå fram, ljuset från stjärnorna behöver tid, gärningarna behöver tid på sig, även sedan de fullbordats, för att bli sedda och hörda. Denna gärning är dem alltmera fjärran än de mest avlägsna stjärnor – och ändå har de själva begått den! – Det berättas vidare att den vansinnige under loppet av samma dag tog sig in i ett flertal kyrkor och där uppstämde sitt Requiem aeternam deo. När han avlägsnades därifrån och ställdes till ansvar ska han ständigt ha lämnat samma svar: "Vad är nu dessa kyrkor annat än gravplatser för Gud och minnesvårdar över honom?"
Friedrich Nietzsche POSTLINK fredag, april 06, 2007
Den vansinnige. – Har ni inte hört talas om den där tokiga människan som mitt på ljusa förmiddagen tände en lykta och sprang ut på torget och skrek: ”Jag söker Gud, jag söker Gud! Jag söker Gud!” – Då åtskilliga av dem som stod där inte trodde på Gud, började de att gapskratta. Har han sprungit bort?, sade en. Har han gått vilse som ett barn?, sade en. Har han gått och gömt sig? Är han rädd för oss? Har han gått ombord på ett skepp? Utvandrat? – så skrek och skrattade de om varandra.
Den tokiga människan rusade in bland dem och genomborrade dem med sina vilda blickar. ”Vart Gud tagit vägen?”, ropade han, ”det ska jag säga er! Vi har dödat honom – ni och jag! Alla är vi Guds mördare! Men hur har vi lyckats med det? Hur mäktade vi torrlägga oceanen? Vem räckte oss en svamp som kunde sudda ut hela horisonten? Vad gjorde vi när vi lösgjorde jorden från dess sol? Vart är den nu på väg? Och vart är vi på väg? Bort från alla solar? Störtar vi inte oavbrutet? Och rör vi oss inte bakåt också, åt sidan, framåt, i alla riktningar? Finns det fortfarande ett uppe och ett nere? Är det inte som om vi irrade omkring i ett oändligt intet? Är det inte tomma rymden som slår emot oss? Har det inte blivit kallare? Hela tiden natt och ännu mer natt? Måste man inte tända lyktor mitt på förmiddagen? Hör vi inte rasslet från dödgrävarna som begraver Gud? Känner vi inte ännu lukten från den gudomliga förruttnelsen? – också gudar ruttnar! Gud är död! Död för evigt! Och vi har dödat honom! Hur ska vi kunna trösta oss, vi alla mördares mördare? Det heligaste och mäktigaste som hittills stått att finna i världen, för våra knivar har det förblött – vem tvår detta blod från våra händer? Med vilket vatten kan vi rena oss? Vilka försoningsfester, vilka heliga riter blir vi tvungna att uppfinna? Har inte detta dåd en storhet som är alltför stor för oss? Måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara det värdiga? Ett större dåd har aldrig begåtts, och vem som än föds efter oss hör för detta dåds skull hemma på ett högre historiskt plan, högre än all tidigare historia! – Här teg den tokiga människan och såg åter på sina åhörare: också de teg och stirrade främmande på honom. Slutligen kastade han sin lykta till marken så att den sprack och slocknade. ”Jag kommer för tidigt”, sade han sedan, ”min tid är ännu inte inne. Denna oerhörda händelse är ännu på väg, den har ännu inte nått målet för sin vandring - den har ännu inte nått fram till människornas öron. Blixt och åska behöver tid för att nå fram, ljuset från stjärnorna behöver tid, gärningarna behöver tid på sig, även sedan de fullbordats, för att bli sedda och hörda. Denna gärning är dem alltmera fjärran än de mest avlägsna stjärnor – och ändå har de själva begått den! – Det berättas vidare att den vansinnige under loppet av samma dag tog sig in i ett flertal kyrkor och där uppstämde sitt Requiem aeternam deo. När han avlägsnades därifrån och ställdes till ansvar ska han ständigt ha lämnat samma svar: "Vad är nu dessa kyrkor annat än gravplatser för Gud och minnesvårdar över honom?"
Friedrich Nietzsche POSTLINK fredag, april 06, 2007