Sakramental teologi
Läs gärna till slutet. Jag vill mycket gärna veta hur du tänker om detta!
Att tillvaron, materien, det kroppsliga arbetet på något sätt är genomsyrat av Guds närvaro är en hållning som brukar kallas sakramental teologi.
Tydliga uttryck får detta i kyrkans liv vid dop och nattvard. Här går en skiljelinje i historien där några ser på vad som händer i dopet som endast en symbolisk handling, en bekännelsehandlig för vår egen skull. Den sakramentala hållningen menar att Gud agerar i det fysiska vattnet i dopet och verkligt bröd och vin i nattvarden. Man talar om Guds realpresens i sakramenten.
Men den sakramentala teologin får genomslag också på andra områden av kyrkans liv och livet i stort. Det blir en smått filosofisk fråga om hur man ser på tillvaron.
Själv är jag uppvuxen i reformert tradition (om det säger något) som menar att visst finns Gud med där på något sätt, men vatten, bröd, vin och kropp är bara vad de är. De symboliserar bara vad de betecknar. Men nyligen läste jag följande. angående att människor blev helade och befriade genom att komma i beröring av ting som aposteln Paulus rört vid :
"...i förlängningen av Guds människoblivande verkar Gud genom det mänskliga. Materien blir sakramental, ett medel genom vilket Anden strömmar. En avgörande skillnad i förhållande till magin är att kraften inte sitter i materien som sådan, dukarna och plaggen, utan utgår från heliga människors liv. Att beröra och beröras av den som är bärare av Anden, om så bara av dennes mantelflik, är att komma i kontakt med den Ande som bor i honom eller henne."
[Halldorf, Peter, 2006: Andens folk. Örebro: Cordia. S. 321]
Resonemanget går vidare med exemplet Elishas benknotor. Dessa kommer i beröring med en död människa i en grav. Kraften i kvarlevorna får den döde att bli levande igen. (2 kung 13:21) Vi har hamnat i en syn på tillvarons beskaffenhet som öppnat för relikers kraft.
Nu undrar jag, är detta en självklar konsekvens av en sakramental teologi? Är den då felaktig? Eller är den mer moderna "materiella" synen på tillvaron mer överensstämmande med vår erfarenhet och bibelns vittnesbörd? POSTLINK tisdag, november 14, 2006
Att tillvaron, materien, det kroppsliga arbetet på något sätt är genomsyrat av Guds närvaro är en hållning som brukar kallas sakramental teologi.
Tydliga uttryck får detta i kyrkans liv vid dop och nattvard. Här går en skiljelinje i historien där några ser på vad som händer i dopet som endast en symbolisk handling, en bekännelsehandlig för vår egen skull. Den sakramentala hållningen menar att Gud agerar i det fysiska vattnet i dopet och verkligt bröd och vin i nattvarden. Man talar om Guds realpresens i sakramenten.
Men den sakramentala teologin får genomslag också på andra områden av kyrkans liv och livet i stort. Det blir en smått filosofisk fråga om hur man ser på tillvaron.
Själv är jag uppvuxen i reformert tradition (om det säger något) som menar att visst finns Gud med där på något sätt, men vatten, bröd, vin och kropp är bara vad de är. De symboliserar bara vad de betecknar. Men nyligen läste jag följande. angående att människor blev helade och befriade genom att komma i beröring av ting som aposteln Paulus rört vid :
"...i förlängningen av Guds människoblivande verkar Gud genom det mänskliga. Materien blir sakramental, ett medel genom vilket Anden strömmar. En avgörande skillnad i förhållande till magin är att kraften inte sitter i materien som sådan, dukarna och plaggen, utan utgår från heliga människors liv. Att beröra och beröras av den som är bärare av Anden, om så bara av dennes mantelflik, är att komma i kontakt med den Ande som bor i honom eller henne."
[Halldorf, Peter, 2006: Andens folk. Örebro: Cordia. S. 321]
Resonemanget går vidare med exemplet Elishas benknotor. Dessa kommer i beröring med en död människa i en grav. Kraften i kvarlevorna får den döde att bli levande igen. (2 kung 13:21) Vi har hamnat i en syn på tillvarons beskaffenhet som öppnat för relikers kraft.
Nu undrar jag, är detta en självklar konsekvens av en sakramental teologi? Är den då felaktig? Eller är den mer moderna "materiella" synen på tillvaron mer överensstämmande med vår erfarenhet och bibelns vittnesbörd? POSTLINK tisdag, november 14, 2006
Kommentarer:
<< Home
Denna kommentar fick jag per mail:
Jag tolkar det inte som att helande reliker behöver vara en självklar tolkning, om en nu tror att människor som lever ett andligt liv kan utgöra läkning.
När en är död utgör en inte (i min värld) en boning för något andligt, varken själen eller något godomligt, och är därmed inte möjlig som läkande källa.
/M
Jag tolkar det inte som att helande reliker behöver vara en självklar tolkning, om en nu tror att människor som lever ett andligt liv kan utgöra läkning.
När en är död utgör en inte (i min värld) en boning för något andligt, varken själen eller något godomligt, och är därmed inte möjlig som läkande källa.
/M
ytterligare en mailtanke:
läst och grunnat och fattar nog inte riktigt hur käre halldorf menar? Dukarna och plaggen, "kraften utgår från heliga människors liv". Gör den? Jag trodde kraften utgick från Anden... Kanske det han menar men inte det han skriver o det är en viss skillnad tycker jag allt. Eller kan människor då bli mer och mer heliga o därmed kan det utgå mer eller mer kraft från dem (alltså dem själva?)? Är det verkligen bibliskt? Ojojoj, nu har du satt igång tankarna här.
/S
Skicka en kommentar
läst och grunnat och fattar nog inte riktigt hur käre halldorf menar? Dukarna och plaggen, "kraften utgår från heliga människors liv". Gör den? Jag trodde kraften utgick från Anden... Kanske det han menar men inte det han skriver o det är en viss skillnad tycker jag allt. Eller kan människor då bli mer och mer heliga o därmed kan det utgå mer eller mer kraft från dem (alltså dem själva?)? Är det verkligen bibliskt? Ojojoj, nu har du satt igång tankarna här.
/S
<< Home