Förnyelse eller förvanskande?
Nu vill jag jättegärna höra vad du tänker igen!
En viss Halldorf skriver om gudstjänsten:
Ingenstans går sekulariseringen att avläsa så tydligt som i gudstjänsten. Och aldrig blir den mer förödande. Lättsinniga och pratiga gudstjänster, dränerade på vördnad och helighet, är den främsta orsaken till att många som växt upp inom kyrkan distanserar sig från församlingen. Och till att seriösa sökare vänder i dörren. Vem vill ha en gudstjänst med fernissa från populärkulturen när allt annat redan gjorts till underhållning? Vem önskar en vitsande pastor eller en präst att applådera när alla andra lockar till skratt och beundran? Hela artikelnOm jag förstått saken rätt så går här en skiljellinje i kyrkligheten. Å ena sidan de som vill förnyelse av former med modernare ton, ordning och ord. De referenser som vi vänder oss till för att att få idéer till en nyare utformning finns ofta utanför kyrkan och syns inte sällan i TV. "Det ska vara lätttillgängligt. Vi ska riva ner hinder för människor som inte är vana med kyrkan." Man vänder sig mot stela, gamla, unkna och oattraktiva former.
Å andra sidan finns de som ser denna utveckling som ett förvanskande av gudstjänsten i en sekulariserande anda. Man hänvisar ofta till den tidiga kyrkan, till traditionen, till den judaism som Jesus växte upp med.
Hur ska vi ställa oss i detta? Behöver förnyelse innebära förvanskande? Finns en gyllene medelväg? Ska gudstjänsten vara lättillgänglig eller följa traditionen?