Hur firar man sin 100-årsdag?
Frågan fick jag av en 88-åring häromdagen. Han satt vid busshållplatsen och diskuterade med en yngre man (70-årsåldern) som invandrat till Sverige från mellanöstern. De verkade ha bestämt sig för att lösa världsproblemen, vilket de i princip också gjorde under bussresan till Uppsala resecentrum.

88-åringen (som rubrikerna skulle kallat honom) hade grå, välansad skepparkrans och käck basker. Han förklarade att han skrivit en bok under 90-talet. En politisk bok som inte alls vunnit gehör. "Är man inte socialist så är det ingen som bryr sig om vad man säger i det här landet!" Jag uppmuntrade honom att ge ut boken på nytt, men 88-åringen verkade skeptisk.

Den första bussen passerade oss och vi diskuterade varför. Jag föreslog att busschaufören tyckte att vi såg farliga ut. 88-åringen hade rollator och 70-åringen krycka. Förslaget väckte herrarnas gillande.

Väl på 5:ans buss kom 70-åringen snart in på orsaken till världens problem: USA och George Bush. Här mötte han på patrull hos skepparkransen. Men visst var de lite för ivriga ibland och Bush har ett problem: "Han har inte lärt sig att låta bli." Här följer en lång utläggning om vikten av 'att kunna låta bli'. "Jag var begiven på cigarrer i min ungdom. Men så en dag kom jag på att det är jag som bestämmer", förklarade han. "Jag har lärt mig att låta bli allt utom kvinnor." Herrarna delade ett gott och ljudligt skratt. Jag som vid det här laget satt bredvid och låtsades titta ut genom fönstret, blev ivrigt påknuffad av 70-åringen. "Hörde du, han låter bli allt utom kvinnor!" Jag delade glädjen.

Det är inte så dumt att åka buss ibland. Man kan lära sig ett och annat. Och det kan man nog behöva för att riktigt kunna fira sin 100-årsdag. 'Att kunna låta bli', bara en sådan sak. POSTLINK tisdag, januari 16, 2007