Liv & evigt liv
En man var ute och vandrade i öknen. Han var vilse sedan flera dagar. Hettan, hungern och törsten plågade honom och han började nu närma sig gränsen för vad han kunde klara.
Efter att ha mist sin familj och sitt hem hade han brutit upp för att söka lyckan i den stora staden bortom vildmarken. Men någonstans hade vägen lett honom fel. Nu orkade han inte gå upprätt längre. Gick han ens åt rätt håll?
Mannen måste ha förlorat medvetandet för när han vaknade låg han ner och kände någon röra vid hans axel. Någon som var ute och vandrade i den dalande eftermiddagssolens sken hade funnit honom.
Vilsen tittade upp på sin finnare. Det var en åldrad man, med en ung och levande blick. Eller var han ung med en blick full av visdom. Det var svårt att avgöra för honom där han låg omtöcknad.
“Jag är Vägvisare”, sa mannen. Han pekade bort mot horisonten mot något som liknade byggnader i fjärran. När Vilsen fått lite att äta och friskt vatten att dricka kunde de fortsätta framåt.
När de kom fram till stadsporten och murarna förklarade Vägvisaren att den som går in genom porten är fri att komma och gå och att ta del av vad staden har att ge så länge man följer stadens lagar, Barmhärtighet och Försoning.
Vilse fann sig snart tillrätta och blev snart återstäld efter sina strapatser. Han överväldigades av invånarnas gästfrihet och vänlighet. Han förstod att de flesta var som han, vilsna vägfarare som funnit en oas i öknen.
Dagar kom och gick. Vilsen fann ingen anledning att lämna staden. Han blev snart vän med flera av de andra gästerna i staden. På en av sina exkursioner i oasen lade han märke till ett stort palats i stadens mitt. Han hörde sig för om byggnaden och fick veta att det var där kungen bodde. Han såg personer komma ut ur palatset. De skilde sig från övriga invånare genom att de hade en mantel med ett spänne av guld med det kungligt vapnet.
Då stod plötsligt Vägvisare där. Han förklarade att det var stadens bofasta invånare som bar manteln och kungens vapen. ”Deras uppgift är att ta hand om alla gäster som kommer hit och verka för att försoningens lag hålls av alla.” Mannen förstod att detta var ingen vanlig stad och kungen var ingen vanlig kung. Detta var hans mål. Detta var hans hem.
”Hur blir man medborgare i staden?” frågade Vilsen. ”Många rika har betalt allt de äger, furstar har varit beredda att betala med hela sina riken för att vinna evigt medborgarskap här”, svarade Vägvisare. Mannen blev förtvivlad. Han förstod att han aldrig någonsin skulle kunna köpa sig medborgarskap i denna stad där barmhärtigehet och försoning var lag, där allt gavs fritt och för intet och där gäster togs emot som kungligheter.
Vägvisare tittade på Vilsen och såg hans förtvivlan och besvikelse. ”Men det kan finnas en möjlighet”, sa han långsamt. ”Om du betalar allt du äger.” Mannen hade bara kläderna han bar på kroppen och ett silverhalsband han ärvt av sina föräldrar. ”Det är ju ingenting, kungen kommer aldrig att acceptera detta!” Han föreställde sig kungens vrede och hån när han föreslog en sådan förödmjukande betalning. ”Det får duga. Jag ska tala för dig. Kom!” sade Vägvisare.
POSTLINK tisdag, januari 22, 2008 
Efter mycket mediterande över den gångna söndagens evangelietext [Matt 19:26-30] formulerade jag en berättelse som svar på ett antal frågor till texten.
Texten handlar om skillnaden mellan liv och evigt liv, om prioriteringar i livet, om priset för att följa Jesus och belöningen som väntar dem som fått offra mycket. Matteus förklarar för fromma judar vad det är för speciellt med Jesus. Jesus förkastade inte den judiska fromheten, men kan inte behandlas som något annat än en central figur.
Jag predikade texten i söndags. Det var ett mycket speciellt tillfälle för mig (vilket jag får återkomma till). Jag inledde med denna berättelse. Jag vet inte om det var rätt tänkt, men jag kände att jag inte kunde utelämna den. En berättelse kan tala så mycket mer än några torra punkter.
Hursomhelst, här är berättelsen:
Efter att ha mist sin familj och sitt hem hade han brutit upp för att söka lyckan i den stora staden bortom vildmarken. Men någonstans hade vägen lett honom fel. Nu orkade han inte gå upprätt längre. Gick han ens åt rätt håll?
Mannen måste ha förlorat medvetandet för när han vaknade låg han ner och kände någon röra vid hans axel. Någon som var ute och vandrade i den dalande eftermiddagssolens sken hade funnit honom.
Vilsen tittade upp på sin finnare. Det var en åldrad man, med en ung och levande blick. Eller var han ung med en blick full av visdom. Det var svårt att avgöra för honom där han låg omtöcknad.
“Jag är Vägvisare”, sa mannen. Han pekade bort mot horisonten mot något som liknade byggnader i fjärran. När Vilsen fått lite att äta och friskt vatten att dricka kunde de fortsätta framåt.
När de kom fram till stadsporten och murarna förklarade Vägvisaren att den som går in genom porten är fri att komma och gå och att ta del av vad staden har att ge så länge man följer stadens lagar, Barmhärtighet och Försoning.
Vilse fann sig snart tillrätta och blev snart återstäld efter sina strapatser. Han överväldigades av invånarnas gästfrihet och vänlighet. Han förstod att de flesta var som han, vilsna vägfarare som funnit en oas i öknen.
Dagar kom och gick. Vilsen fann ingen anledning att lämna staden. Han blev snart vän med flera av de andra gästerna i staden. På en av sina exkursioner i oasen lade han märke till ett stort palats i stadens mitt. Han hörde sig för om byggnaden och fick veta att det var där kungen bodde. Han såg personer komma ut ur palatset. De skilde sig från övriga invånare genom att de hade en mantel med ett spänne av guld med det kungligt vapnet.
Då stod plötsligt Vägvisare där. Han förklarade att det var stadens bofasta invånare som bar manteln och kungens vapen. ”Deras uppgift är att ta hand om alla gäster som kommer hit och verka för att försoningens lag hålls av alla.” Mannen förstod att detta var ingen vanlig stad och kungen var ingen vanlig kung. Detta var hans mål. Detta var hans hem.
”Hur blir man medborgare i staden?” frågade Vilsen. ”Många rika har betalt allt de äger, furstar har varit beredda att betala med hela sina riken för att vinna evigt medborgarskap här”, svarade Vägvisare. Mannen blev förtvivlad. Han förstod att han aldrig någonsin skulle kunna köpa sig medborgarskap i denna stad där barmhärtigehet och försoning var lag, där allt gavs fritt och för intet och där gäster togs emot som kungligheter.
Vägvisare tittade på Vilsen och såg hans förtvivlan och besvikelse. ”Men det kan finnas en möjlighet”, sa han långsamt. ”Om du betalar allt du äger.” Mannen hade bara kläderna han bar på kroppen och ett silverhalsband han ärvt av sina föräldrar. ”Det är ju ingenting, kungen kommer aldrig att acceptera detta!” Han föreställde sig kungens vrede och hån när han föreslog en sådan förödmjukande betalning. ”Det får duga. Jag ska tala för dig. Kom!” sade Vägvisare.