Normen: befriare eller tyrann?
Ett genomgående tema i vårt mångfaldssamhälle just nu är ifrågasättandet av alla tänkbara normer. Är det verkligen fel att slå barn? Är äktenskap bara mellan man och kvinna? Är inte välgörenhet egentligen ett uttryck för den starkes makt över den svage? Etc.
Dekonstruktion:
1. Makt för vem på vems bekostnad?
2. Acceptera och värna de svaga och marginella rösterna, som ofta varit förföljda och skambelagda i samhället.
3. Bejaka det skambelagda.
4. Misstänkliggör och "klä av" normen. ("företeelsen/strukturen X är ju egentligen bara ett uttryck för den starkes makt över den svage")
5. Agera aktivt mot normernas strukturer.
Detta tänkande har rötter i det marxistiska klasstänkandet:
1. De som har makten utgör överklassen.
2. Överklassen har tolkningsprivilegiet.
3. Med tolkningen sätter makten normer.
4. Överklassen underkuvar underklassen med hjälp av dessa normer.
5. Makten agerar endast i sitt eget intresse.
Vi ser att det bakom detta dekonstruktivistiska tänkande finns:
1. Extrem individualism: Alla sociala strukturer som begränsar individens totala frihet förkastas.
2. Kamptänkande: Motsättningen mellan olika grupper är en förutsättning som inte kan tänkas bort (Den enes bröd är med nödvändighet den andres död).
Jag menar att denna trend, vad vi nu ska kalla den, är destruktiv och odemokratisk eftersom:
* Den framtvingar grupperingar och motsättningar mellan dessa grupper genom sin analys (destruktiv).
* Den river ner gränser och konventioner som är nödvändiga för att människor ska kunna leva tillsamman (odemokratisk).
Kyrkan är, enligt detta sätt att tänka, en maktstruktur som håller individer fångna genom nedärvda ideal och normer. Jesus är, i bästa fall, den som befriar från kyrkans normer.
Är det en bra beskrivning av kyrkan, tycker du?