Augustinus bekännelser – Sven Lidmans inledning Del V När den unge martyren släpades fram till sitt kors, och han såg de fruktansvärda spikar, med vilka han skulle fastnaglas, utropade han till bödlarnas och åskådarnas förvåning: ”Herre, jag tackar Dig alldeles särskilt för dessa spikar.
Herre, jag har aldrig talat sanningen om korset, därför att jag aldrig varit fastspikad på det.
Herre, jag försökte göra Dig lätt och ljuv och angenäm och behaglig. Herre, jag dröjde vid allt, som var angenämt och lockande hos Dig, och utan att veta det ljög jag: för mig själv och andra. Det var det ljuva i Dig jag älskade, min egen njutning av Dig.
Judas förrådde Dig, men jag förfalskade Dig. Och farligare är förfalskaren, ty han förstör själva själens bild med sin förfalskning.
Men Herre, jag tackar Dig i detta ögonblick, att Du lätt Ditt ljus tränga ned i mitt mörker, att Du lät mig ana hurudan Du är: övermåttan svår, Herre, och frånstötande och hemsk för varje naturligt öga och varje mänskligt hjärta. Vägen till Dig är smal, och avgrunden invid är så fasansväckande djup och stor.
Herre, jag anar nu verkligheten av Ditt lidande och att inget lidande hittills varit verkligt för mig.
Herre, det behöves spikar för att en människa ska bli Ditt Kors trogen. Det behöves spikar för att nagla fast förfalskarens fingerfärdiga händer. Det behöves spikar för att fega och snabba människofötter ej skola kunna vad de vilja: löpa undan Dig.
Herre, det behöves den vassaste törnekrona för att ett människohuvuds tankar skola bliva sanna. Herre en människotunga måste dricka galla för att lära sig att icke ljuga.
Jag glömmer min ångest, jag glömmer mig själv. Jag jublar av glädje att jag valde Dig – Jesus Kristus och Honom Korsfäst.”

Etiketter: Lidman

POSTLINK måndag, januari 22, 2007