Sankt Björns resa
Augustinus bekännelser – Sven Lidmans inledning Del VIII
Österländska sagor och västerländska medeltida legender hava mycket att förtälja om det hemlighetsfulla magnetberget, vilket som en ensam klippa reser sig upp ur den strandlösa oceanen.
Ve det fartyg, som kommer i dess närhet!
Magnetbergets hemlighetsfulla kraft drager i ett ögonblick ut allt Järn — varje spik, varje nagel, varje bult ur allt timmer ombord — och det stolta skeppet har plötsligt förvandlats
I mången saga sover sanningen som prinsessan Törnrosa i sitt sagoslott: vi måste se henne och väcka henne till medvetet liv.
Magnetberget finnes den dag i dag. I snart nitton århundraden har det lyft sin hjässa över tillvarons strandlösa ocean och de mållösa vågorna hava ej mäktat förvittra en enda liten sten därav.
Vår tillvaros magnetberg heter Golgata, och varje mänskligt lögnskepp, var det än så stort och präktigt, som kommit i dess närhet, har Korsets kraft dragit lögnens alla spikar ur. Men med vilken jättelik, myrliknande snabbhet, seghet och energi har ej människan genast skyndat att söka göra sig en flotte av spillrorna från sitt livsvrak för att styra undan och fly bort från det farliga berget med dess Kors på toppen!
Hon har styrt undan och hon har flytt den trygga hamnen och den säkra stranden. Hon har gjort sitt val. Hon har föredragit att som sagans flygande holländare föra en mållös och meningslös tillvaro, i en evig kretsgång irrande kring jordklotets yta.
Hon hade bara behövt lämna sitt odugliga vrak, kasta sig på djupet, och buren av kärlekens underbara golfström hade hon förts i land på magnetbergets strand. Hon hade fått svärja landets konung sin tro- och huldhetsed, och som Hans lyckliga undersåte hade hon fått leva trygg bland idel lyckliga likar, vilka alla lämnat sina livslögners skepp och från att hava varit vågornas och vindarnas lekbollar blivit sanningens bofasta livegna.
Men hon föredrog att fly — hon valde att driva omkring på en flotte av vrakspillror — och hon kallade sin rädsla mod och sin feghet för frihetsbegär.
Varifrån detta motstånd och denna rädsla?
Vadan denna vidunderlighet?
Unde hoc monstrum? et quare istuc?
Varför flyr människan sin Frälsare, Jesus Kristus och Honom Korsfäst?
Österländska sagor och västerländska medeltida legender hava mycket att förtälja om det hemlighetsfulla magnetberget, vilket som en ensam klippa reser sig upp ur den strandlösa oceanen. Ve det fartyg, som kommer i dess närhet!
Magnetbergets hemlighetsfulla kraft drager i ett ögonblick ut allt Järn — varje spik, varje nagel, varje bult ur allt timmer ombord — och det stolta skeppet har plötsligt förvandlats
I mången saga sover sanningen som prinsessan Törnrosa i sitt sagoslott: vi måste se henne och väcka henne till medvetet liv.
Magnetberget finnes den dag i dag. I snart nitton århundraden har det lyft sin hjässa över tillvarons strandlösa ocean och de mållösa vågorna hava ej mäktat förvittra en enda liten sten därav.
Vår tillvaros magnetberg heter Golgata, och varje mänskligt lögnskepp, var det än så stort och präktigt, som kommit i dess närhet, har Korsets kraft dragit lögnens alla spikar ur. Men med vilken jättelik, myrliknande snabbhet, seghet och energi har ej människan genast skyndat att söka göra sig en flotte av spillrorna från sitt livsvrak för att styra undan och fly bort från det farliga berget med dess Kors på toppen!
Hon har styrt undan och hon har flytt den trygga hamnen och den säkra stranden. Hon har gjort sitt val. Hon har föredragit att som sagans flygande holländare föra en mållös och meningslös tillvaro, i en evig kretsgång irrande kring jordklotets yta.
Hon hade bara behövt lämna sitt odugliga vrak, kasta sig på djupet, och buren av kärlekens underbara golfström hade hon förts i land på magnetbergets strand. Hon hade fått svärja landets konung sin tro- och huldhetsed, och som Hans lyckliga undersåte hade hon fått leva trygg bland idel lyckliga likar, vilka alla lämnat sina livslögners skepp och från att hava varit vågornas och vindarnas lekbollar blivit sanningens bofasta livegna.
Men hon föredrog att fly — hon valde att driva omkring på en flotte av vrakspillror — och hon kallade sin rädsla mod och sin feghet för frihetsbegär.
Varifrån detta motstånd och denna rädsla?
Vadan denna vidunderlighet?
Unde hoc monstrum? et quare istuc?
Varför flyr människan sin Frälsare, Jesus Kristus och Honom Korsfäst?
Etiketter: Lidman
POSTLINK söndag, februari 11, 2007 0 comments
Augustinus bekännelser – Sven Lidmans inledning Del VII
Denna världens furste.
Vi minnas från världskriget något som hette camouflage: gevär voro målade till trädgrenar, kanonbatterier voro träddungar, skyttegravar sågo ut som gräsmattor. Och flygspanarna sågo inte annat än trädgrenar och träddungar och gräsmattor — fotografiapparaterna uppe på spanarmaskinerna återgåvo intet annat än trädgrenar och träddungar och gräsmattor.
Men det var gevär och kanoner och skyttelinjer: icke leende liv utan levande död.
Den mänskliga intellektualiteten, vårt lätta, snabba allt fotograferande och registrerande medvetande — det är flygspanaren och kameralinsen, som oavbrutet arbeta på att kartlägga och bestämma tillvarons landskap.
Men den ser rosengirlander, där det är järnkedjor med hullingar inunder, fladdrande vimplar, där det är vinande slavpiskor, leende ansikten där det är ångestens och smärtans förvridna grimaser, kärlekens milda ömhet där det är åtråns oblyga glupskhet.
Hela den moderna världens tillvaro, sådan satan fått styra till världskartan och världsansiktet med hjälp av sina trälar i böckernas och tidningarnas stora förfalskarverkstad, den är ej annat den heller än ett jättelikt camouflage.
Den store statsmannen med järnviljan, den flammande idealiteten och det omutliga rättskravet — i partikonklaven och när millionleveranserna bestämdes — när det blev ett anblicks fasa för det egna livet: camouflage, min vän.
Den store professorn i moralitet, idealitet och självförsaelse biter läppen blodig och blir blek av ångestskräck, när grängesbergarna falla på börsen: camouflage, min vän.
Den store filantropen med det blödande hjärtat som samlar in andras pengar och sätter sitt namn på andras arbete, dekorationerna samlas på hans bröst och bankkontot växer.
Livsmodets och den suveräna människans store skapare, siaren som alltid såg de stora linjerna och de stora uppgifterna, han som alltid höll det mänskliga högt och heligt: en egenkär aktör, som springer efter småflickor.
Camouflage, min broder, ett ofantligt camouflage — en oerhörd svindel — ett bedrägeri med gigantiska proportioner!
Det är många människor som veta att sådant är livet och som tyst och likgiltigt le däråt: cyniska, själviska, bottenfrusna världsmänniskor, vilkas hjärtan blivit som spegelklar is invärtes — genomskådandets människor som exploatera svindeln, människorna bakom kulisserna, de som rycka i trådarna, de som bestämma programmen, de som dela ut rollerna.
Ett slags den ondes satraper och ståthållare på jorden, denna världens förvaltare, som pressa makt och millioner ur lustans och lastens och lögnens alla millioner trålar. Men även de hava sin herre, en fruktansvärd herre, även över deras huvuden och ryggar viner en slavpiska.
Och det hela är, som aposteln Jakob säger, en värld av orättfärdighet, där människorna leva utan hopp om frälsning, främmande för löftet, utan tro och utan ro — i bästa fall dövande tankens hunger och tystande tomhetens rop i hjärtat med arbete, intensivt arbete, arbete som opiat och självändamål — en värld där ingenting är heligt och som flyr för den Helige: Jesus Kristus och Honom Korsfäst.
Vi minnas från världskriget något som hette camouflage: gevär voro målade till trädgrenar, kanonbatterier voro träddungar, skyttegravar sågo ut som gräsmattor. Och flygspanarna sågo inte annat än trädgrenar och träddungar och gräsmattor — fotografiapparaterna uppe på spanarmaskinerna återgåvo intet annat än trädgrenar och träddungar och gräsmattor.
Men det var gevär och kanoner och skyttelinjer: icke leende liv utan levande död.
Den mänskliga intellektualiteten, vårt lätta, snabba allt fotograferande och registrerande medvetande — det är flygspanaren och kameralinsen, som oavbrutet arbeta på att kartlägga och bestämma tillvarons landskap.
Men den ser rosengirlander, där det är järnkedjor med hullingar inunder, fladdrande vimplar, där det är vinande slavpiskor, leende ansikten där det är ångestens och smärtans förvridna grimaser, kärlekens milda ömhet där det är åtråns oblyga glupskhet.
Hela den moderna världens tillvaro, sådan satan fått styra till världskartan och världsansiktet med hjälp av sina trälar i böckernas och tidningarnas stora förfalskarverkstad, den är ej annat den heller än ett jättelikt camouflage.
Den store statsmannen med järnviljan, den flammande idealiteten och det omutliga rättskravet — i partikonklaven och när millionleveranserna bestämdes — när det blev ett anblicks fasa för det egna livet: camouflage, min vän.
Den store professorn i moralitet, idealitet och självförsaelse biter läppen blodig och blir blek av ångestskräck, när grängesbergarna falla på börsen: camouflage, min vän.
Den store filantropen med det blödande hjärtat som samlar in andras pengar och sätter sitt namn på andras arbete, dekorationerna samlas på hans bröst och bankkontot växer.
Livsmodets och den suveräna människans store skapare, siaren som alltid såg de stora linjerna och de stora uppgifterna, han som alltid höll det mänskliga högt och heligt: en egenkär aktör, som springer efter småflickor.
Camouflage, min broder, ett ofantligt camouflage — en oerhörd svindel — ett bedrägeri med gigantiska proportioner!
Det är många människor som veta att sådant är livet och som tyst och likgiltigt le däråt: cyniska, själviska, bottenfrusna världsmänniskor, vilkas hjärtan blivit som spegelklar is invärtes — genomskådandets människor som exploatera svindeln, människorna bakom kulisserna, de som rycka i trådarna, de som bestämma programmen, de som dela ut rollerna.
Ett slags den ondes satraper och ståthållare på jorden, denna världens förvaltare, som pressa makt och millioner ur lustans och lastens och lögnens alla millioner trålar. Men även de hava sin herre, en fruktansvärd herre, även över deras huvuden och ryggar viner en slavpiska.
Och det hela är, som aposteln Jakob säger, en värld av orättfärdighet, där människorna leva utan hopp om frälsning, främmande för löftet, utan tro och utan ro — i bästa fall dövande tankens hunger och tystande tomhetens rop i hjärtat med arbete, intensivt arbete, arbete som opiat och självändamål — en värld där ingenting är heligt och som flyr för den Helige: Jesus Kristus och Honom Korsfäst.
Etiketter: Lidman
POSTLINK måndag, februari 05, 2007 0 comments
Augustinus bekännelser – Sven Lidmans inledning Del VI
Valde han verkligen Honom? Var det verkligen han som valde Honom.
Ja, ett val var det och valet var fritt. Ära vare vår Gud därför! Fritt fick han välja Jesus till sin herre, fritt fick han kora den Korsfäste till sin konung.
Det var ingen som tvingade och ingen som förförde. Människan har fri vilja vid valet av Herre.
Men frågan är ej, hur jag ska få ett grepp om Jesus utan hur Jesus ska få ett grepp om mig. Det är något helt annat: jag – jag är inte med längre – jag har kommit ur räkningen, är satt ur spelet – jaget har bara en möjlighet i denna tillvaro: att välja Herre.
Detta är verkligen – en oerhörd och fruktansvärd verklighet – den eviga källan till frid och förtvivlan: människans enda fri- och rättighet som människa är, att hon rätt och frihet att på eget ansvar efter egen vilja välja sig Herre.
Större är inte den mångbesjungna och mångomtalade individuella friheten: man får välja Herre.
Var och en av oss är inspännd, inlänkad i ett oerhört, vidlyftigt, ödesbestämt sammanhang, som vi med våra skumma ögon och sömniga sinnen sent och alltför sällan urskilja verkligheten och betydelsen av.
Inget slavfängelse, inget tukthus, ingen gummiplantage rymde mer hopplöst fjättrade arbetshjon än vi äro, som i materiens värld till händer och fötter kedjade i kausalitetens ändlösa slavkedjor, framsläpa en till synes värdelös börda från en okänd avsändare till ett okänt mål.
Men människan blir fri genom att välja sig Honom till herre, som en gång har betalt lösepenningen med det enda gångbara mynt som livet känner: lidande och blod.
Men den som icke väljer Jesus Kristus, Guds korfäste Son, han väljer därmed denna världens furste. Ty valets fruktansvärdaste och farligaste hemlighet är den att det är ett val endast mellan två möjligheter: mellan denna världens furste och Jesus Kristus och Honom Korsfäst.
Ja, ett val var det och valet var fritt. Ära vare vår Gud därför! Fritt fick han välja Jesus till sin herre, fritt fick han kora den Korsfäste till sin konung.
Det var ingen som tvingade och ingen som förförde. Människan har fri vilja vid valet av Herre.
Men frågan är ej, hur jag ska få ett grepp om Jesus utan hur Jesus ska få ett grepp om mig. Det är något helt annat: jag – jag är inte med längre – jag har kommit ur räkningen, är satt ur spelet – jaget har bara en möjlighet i denna tillvaro: att välja Herre.
Detta är verkligen – en oerhörd och fruktansvärd verklighet – den eviga källan till frid och förtvivlan: människans enda fri- och rättighet som människa är, att hon rätt och frihet att på eget ansvar efter egen vilja välja sig Herre.
Större är inte den mångbesjungna och mångomtalade individuella friheten: man får välja Herre.
Var och en av oss är inspännd, inlänkad i ett oerhört, vidlyftigt, ödesbestämt sammanhang, som vi med våra skumma ögon och sömniga sinnen sent och alltför sällan urskilja verkligheten och betydelsen av.
Inget slavfängelse, inget tukthus, ingen gummiplantage rymde mer hopplöst fjättrade arbetshjon än vi äro, som i materiens värld till händer och fötter kedjade i kausalitetens ändlösa slavkedjor, framsläpa en till synes värdelös börda från en okänd avsändare till ett okänt mål.
Men människan blir fri genom att välja sig Honom till herre, som en gång har betalt lösepenningen med det enda gångbara mynt som livet känner: lidande och blod.
Men den som icke väljer Jesus Kristus, Guds korfäste Son, han väljer därmed denna världens furste. Ty valets fruktansvärdaste och farligaste hemlighet är den att det är ett val endast mellan två möjligheter: mellan denna världens furste och Jesus Kristus och Honom Korsfäst.
Etiketter: Lidman
POSTLINK tisdag, januari 30, 2007 0 comments
Augustinus bekännelser – Sven Lidmans inledning Del V
När den unge martyren släpades fram till sitt kors, och han såg de fruktansvärda spikar, med vilka han skulle fastnaglas, utropade han till bödlarnas och åskådarnas förvåning: ”Herre, jag tackar Dig alldeles särskilt för dessa spikar.
Herre, jag har aldrig talat sanningen om korset, därför att jag aldrig varit fastspikad på det.
Herre, jag försökte göra Dig lätt och ljuv och angenäm och behaglig. Herre, jag dröjde vid allt, som var angenämt och lockande hos Dig, och utan att veta det ljög jag: för mig själv och andra. Det var det ljuva i Dig jag älskade, min egen njutning av Dig.
Judas förrådde Dig, men jag förfalskade Dig. Och farligare är förfalskaren, ty han förstör själva själens bild med sin förfalskning.
Men Herre, jag tackar Dig i detta ögonblick, att Du lätt Ditt ljus tränga ned i mitt mörker, att Du lät mig ana hurudan Du är: övermåttan svår, Herre, och frånstötande och hemsk för varje naturligt öga och varje mänskligt hjärta. Vägen till Dig är smal, och avgrunden invid är så fasansväckande djup och stor.
Herre, jag anar nu verkligheten av Ditt lidande och att inget lidande hittills varit verkligt för mig.
Herre, det behöves spikar för att en människa ska bli Ditt Kors trogen. Det behöves spikar för att nagla fast förfalskarens fingerfärdiga händer. Det behöves spikar för att fega och snabba människofötter ej skola kunna vad de vilja: löpa undan Dig.
Herre, det behöves den vassaste törnekrona för att ett människohuvuds tankar skola bliva sanna. Herre en människotunga måste dricka galla för att lära sig att icke ljuga.
Jag glömmer min ångest, jag glömmer mig själv. Jag jublar av glädje att jag valde Dig – Jesus Kristus och Honom Korsfäst.”
Herre, jag har aldrig talat sanningen om korset, därför att jag aldrig varit fastspikad på det.
Herre, jag försökte göra Dig lätt och ljuv och angenäm och behaglig. Herre, jag dröjde vid allt, som var angenämt och lockande hos Dig, och utan att veta det ljög jag: för mig själv och andra. Det var det ljuva i Dig jag älskade, min egen njutning av Dig.
Judas förrådde Dig, men jag förfalskade Dig. Och farligare är förfalskaren, ty han förstör själva själens bild med sin förfalskning.
Men Herre, jag tackar Dig i detta ögonblick, att Du lätt Ditt ljus tränga ned i mitt mörker, att Du lät mig ana hurudan Du är: övermåttan svår, Herre, och frånstötande och hemsk för varje naturligt öga och varje mänskligt hjärta. Vägen till Dig är smal, och avgrunden invid är så fasansväckande djup och stor.
Herre, jag anar nu verkligheten av Ditt lidande och att inget lidande hittills varit verkligt för mig.
Herre, det behöves spikar för att en människa ska bli Ditt Kors trogen. Det behöves spikar för att nagla fast förfalskarens fingerfärdiga händer. Det behöves spikar för att fega och snabba människofötter ej skola kunna vad de vilja: löpa undan Dig.
Herre, det behöves den vassaste törnekrona för att ett människohuvuds tankar skola bliva sanna. Herre en människotunga måste dricka galla för att lära sig att icke ljuga.
Jag glömmer min ångest, jag glömmer mig själv. Jag jublar av glädje att jag valde Dig – Jesus Kristus och Honom Korsfäst.”
Etiketter: Lidman
POSTLINK måndag, januari 22, 2007 0 comments
Augustinus bekännelser – Sven Lidmans inledning Del IV
Omkring dig tränges hela världen i avskedsstunden och ropar och säger:
”Du behöver inte gå så långt – Du behöver inte lämna allt. Du kan stanna här, allt är redan så bra.
Sanningen är en sanning med modifikation. Det är en konjuktursak, en temperamentssak, en modesak.
Det här är inte den enda vägen. Det finns mycket säkrare och bredare vägar, fina och trädplanterade vägar, skuggrika vägar och vagnar att åka i: angenämaste ressällskap – professorer och bankdirektörer, kardinaler och ärkebiskopar, präster och predikanter, kejsare och kungar, premiärministrar och prinsar.
Det är vår väg – vägen som vi själva byggt – den breda vägen – en väg efter vårt eget val – vägen till vår himmel – helvetets väg.
Du behöver helt enkelt inte gå, sitt ner och se på! Det är bekväma soffor här vid vägen. Det är roligt och lärorikt att iakttaga de promenerande. Låt oss prata och konversera om det intressanta som sker, om frälsningens problem och det gudomligas väsen och människosläktets kärleksbehov!
Låt oss sitta och se på och låta tungan gå!”
Men går du på, trots allt, blir de smeksamt och kärleksfullt kvarhållande händerna till klolika fingrar med giftigt klösande naglar, och smekande läppar väsa som ormar.
Det är riktigt och rätt, ty det kan ej gå lätt: verkligehetens väg är en lidandets väg. Det är hat och förföljelse, det är smälek och skam: det är Jesus Kristus och Honom Korsfäst.
”Du behöver inte gå så långt – Du behöver inte lämna allt. Du kan stanna här, allt är redan så bra.
Sanningen är en sanning med modifikation. Det är en konjuktursak, en temperamentssak, en modesak.
Det här är inte den enda vägen. Det finns mycket säkrare och bredare vägar, fina och trädplanterade vägar, skuggrika vägar och vagnar att åka i: angenämaste ressällskap – professorer och bankdirektörer, kardinaler och ärkebiskopar, präster och predikanter, kejsare och kungar, premiärministrar och prinsar.
Det är vår väg – vägen som vi själva byggt – den breda vägen – en väg efter vårt eget val – vägen till vår himmel – helvetets väg.
Du behöver helt enkelt inte gå, sitt ner och se på! Det är bekväma soffor här vid vägen. Det är roligt och lärorikt att iakttaga de promenerande. Låt oss prata och konversera om det intressanta som sker, om frälsningens problem och det gudomligas väsen och människosläktets kärleksbehov!
Låt oss sitta och se på och låta tungan gå!”
Men går du på, trots allt, blir de smeksamt och kärleksfullt kvarhållande händerna till klolika fingrar med giftigt klösande naglar, och smekande läppar väsa som ormar.
Det är riktigt och rätt, ty det kan ej gå lätt: verkligehetens väg är en lidandets väg. Det är hat och förföljelse, det är smälek och skam: det är Jesus Kristus och Honom Korsfäst.
Etiketter: Lidman
POSTLINK söndag, januari 14, 2007 0 comments
Augustinus bekännelser – Sven Lidmans inledning Del III
Så älskade Gud världen, att Han utgav Sin Enfödde Son, på det att var och en som tror på Honom ocke skall förgås utan hava evigt liv.
Men hela världen är i den ondes våld, och världen sände allt vad den ägde av lögn till denna hotade punkt för att försvara sig själv och sitt eget – en jätte mobilisering av alla världens krafter:
En folkvandring av bedragare och bedragna, kejsare och konungar, prinsar och prelater, präster och predikanter, hädare och hycklare, ljumma och kalla, blinda och skevögda, hedningar och skenkristna.
Alla hava de lämnat sitt bidrag: nitton seklers hopade lögn –en alpkedja av lögn.
Men över den reser sig alltjämt höjden med Korset på, väntar dörren, öppnar sig vägen.
Och omkring var och en, som vill gå den, är den stora skaran av vittnen i skyn, en skara som ingen kan räkna, en skara ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål.
Och över hela lögnvärldens anskri hörs sanningsfolket rop:
Frälsningen tillhör vår Gud, Honom som sitter på tronen och Lammet.
Jesus Kristus och Honom Korsfäst.
Men hela världen är i den ondes våld, och världen sände allt vad den ägde av lögn till denna hotade punkt för att försvara sig själv och sitt eget – en jätte mobilisering av alla världens krafter:
En folkvandring av bedragare och bedragna, kejsare och konungar, prinsar och prelater, präster och predikanter, hädare och hycklare, ljumma och kalla, blinda och skevögda, hedningar och skenkristna.
Alla hava de lämnat sitt bidrag: nitton seklers hopade lögn –en alpkedja av lögn.
Men över den reser sig alltjämt höjden med Korset på, väntar dörren, öppnar sig vägen.
Och omkring var och en, som vill gå den, är den stora skaran av vittnen i skyn, en skara som ingen kan räkna, en skara ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål.
Och över hela lögnvärldens anskri hörs sanningsfolket rop:
Frälsningen tillhör vår Gud, Honom som sitter på tronen och Lammet.
Jesus Kristus och Honom Korsfäst.
Etiketter: Lidman
POSTLINK torsdag, januari 04, 2007 0 comments
Augustinus bekännelser – Sven Lidmans inledning Del II
Det är den omutliga verkligheten.
Det är det ofrånkomliga vägskälet – det är det fruktansvärdaste avgörandet – det är det oåterkalleliga avskedet.
Det är den skoningslösa elden – det är det eviga allvaret: det är frihet och frid.
Där finns inget mörker – ingen skugga – ingen möjlighet till undanflykt: det är den omutliga klarheten, det är dörren till verkligheten.
Och det är mötesplatsen för all världens motstånd och lögn: Jesus Kristus och Honom Korsfäst.
Det är det ofrånkomliga vägskälet – det är det fruktansvärdaste avgörandet – det är det oåterkalleliga avskedet.
Det är den skoningslösa elden – det är det eviga allvaret: det är frihet och frid.
Där finns inget mörker – ingen skugga – ingen möjlighet till undanflykt: det är den omutliga klarheten, det är dörren till verkligheten.
Och det är mötesplatsen för all världens motstånd och lögn: Jesus Kristus och Honom Korsfäst.
Etiketter: Lidman
POSTLINK torsdag, december 28, 2006 0 comments
Augustinus bekännelser – Sven Lidmans inledning Del I
Jag vill presentera en litterär superman: Sven Lidman.
Jag har inte kommit längre än till hans inledning till Augustinus bekännelser. Och när jag läst inledningen börjar jag om igen. Otroligt bra.
Min julklapp till er, mina kära bloggläsare.
________________________________
Jesus – det är människosjälens och människosläktets djupaste och starkaste rop på kärlek, på trofasthet, på allvar, på sanning, på verklighet.
I Jesus ber människohjärtat om ett mål och en mening för sin tillvaro – och det får Honom själv: Jesus Kristus – och Honom som korsfäst.
Det är fruktansvärt enkelt – fruktansvärt verkligt – fruktansvärt farligt.
Det är A och O, begynnelsen och änden – begynnelsen på Guds verk och änden på ditt eget – det är den arkimediska punkten från vilken världen lyftes – det är den levande dynamiten, som spränger sönder en varelse för att hon skall få leva och ge liv.
Det är stötestenen och hörnstenen.
Det är den yttersta spetsen av en knivsegg, som klyver världen – som är skarpare än något tveeggat svärd, så att den åtskiljer själ och ande, märg och ben, och är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.
Det är Kärleken – barmhärtig och sträng – omutlig och förlåtande – mjukare än vaxet och hårdare än diamanten.
Det är Jesus Kristus och Honom Korsfäst.
Jag har inte kommit längre än till hans inledning till Augustinus bekännelser. Och när jag läst inledningen börjar jag om igen. Otroligt bra.
Min julklapp till er, mina kära bloggläsare.
________________________________
Jesus – det är människosjälens och människosläktets djupaste och starkaste rop på kärlek, på trofasthet, på allvar, på sanning, på verklighet.
I Jesus ber människohjärtat om ett mål och en mening för sin tillvaro – och det får Honom själv: Jesus Kristus – och Honom som korsfäst.
Det är fruktansvärt enkelt – fruktansvärt verkligt – fruktansvärt farligt.
Det är A och O, begynnelsen och änden – begynnelsen på Guds verk och änden på ditt eget – det är den arkimediska punkten från vilken världen lyftes – det är den levande dynamiten, som spränger sönder en varelse för att hon skall få leva och ge liv.
Det är stötestenen och hörnstenen.
Det är den yttersta spetsen av en knivsegg, som klyver världen – som är skarpare än något tveeggat svärd, så att den åtskiljer själ och ande, märg och ben, och är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.
Det är Kärleken – barmhärtig och sträng – omutlig och förlåtande – mjukare än vaxet och hårdare än diamanten.
Det är Jesus Kristus och Honom Korsfäst.
Etiketter: Lidman
POSTLINK lördag, december 23, 2006 0 comments