Augustinus bekännelser – Sven Lidmans inledning Del VII
Denna världens furste.
Vi minnas från världskriget något som hette camouflage: gevär voro målade till trädgrenar, kanonbatterier voro träddungar, skyttegravar sågo ut som gräsmattor. Och flygspanarna sågo inte annat än trädgrenar och träddungar och gräsmattor — fotografiapparaterna uppe på spanarmaskinerna återgåvo intet annat än trädgrenar och träddungar och gräsmattor.
Men det var gevär och kanoner och skyttelinjer: icke leende liv utan levande död.
Den mänskliga intellektualiteten, vårt lätta, snabba allt fotograferande och registrerande medvetande — det är flygspanaren och kameralinsen, som oavbrutet arbeta på att kartlägga och bestämma tillvarons landskap.
Men den ser rosengirlander, där det är järnkedjor med hullingar inunder, fladdrande vimplar, där det är vinande slavpiskor, leende ansikten där det är ångestens och smärtans förvridna grimaser, kärlekens milda ömhet där det är åtråns oblyga glupskhet.
Hela den moderna världens tillvaro, sådan satan fått styra till världskartan och världsansiktet med hjälp av sina trälar i böckernas och tidningarnas stora förfalskarverkstad, den är ej annat den heller än ett jättelikt camouflage.
Den store statsmannen med järnviljan, den flammande idealiteten och det omutliga rättskravet — i partikonklaven och när millionleveranserna bestämdes — när det blev ett anblicks fasa för det egna livet: camouflage, min vän.
Den store professorn i moralitet, idealitet och självförsaelse biter läppen blodig och blir blek av ångestskräck, när grängesbergarna falla på börsen: camouflage, min vän.
Den store filantropen med det blödande hjärtat som samlar in andras pengar och sätter sitt namn på andras arbete, dekorationerna samlas på hans bröst och bankkontot växer.
Livsmodets och den suveräna människans store skapare, siaren som alltid såg de stora linjerna och de stora uppgifterna, han som alltid höll det mänskliga högt och heligt: en egenkär aktör, som springer efter småflickor.
Camouflage, min broder, ett ofantligt camouflage — en oerhörd svindel — ett bedrägeri med gigantiska proportioner!
Det är många människor som veta att sådant är livet och som tyst och likgiltigt le däråt: cyniska, själviska, bottenfrusna världsmänniskor, vilkas hjärtan blivit som spegelklar is invärtes — genomskådandets människor som exploatera svindeln, människorna bakom kulisserna, de som rycka i trådarna, de som bestämma programmen, de som dela ut rollerna.
Ett slags den ondes satraper och ståthållare på jorden, denna världens förvaltare, som pressa makt och millioner ur lustans och lastens och lögnens alla millioner trålar. Men även de hava sin herre, en fruktansvärd herre, även över deras huvuden och ryggar viner en slavpiska.
Och det hela är, som aposteln Jakob säger, en värld av orättfärdighet, där människorna leva utan hopp om frälsning, främmande för löftet, utan tro och utan ro — i bästa fall dövande tankens hunger och tystande tomhetens rop i hjärtat med arbete, intensivt arbete, arbete som opiat och självändamål — en värld där ingenting är heligt och som flyr för den Helige: Jesus Kristus och Honom Korsfäst.
Vi minnas från världskriget något som hette camouflage: gevär voro målade till trädgrenar, kanonbatterier voro träddungar, skyttegravar sågo ut som gräsmattor. Och flygspanarna sågo inte annat än trädgrenar och träddungar och gräsmattor — fotografiapparaterna uppe på spanarmaskinerna återgåvo intet annat än trädgrenar och träddungar och gräsmattor.
Men det var gevär och kanoner och skyttelinjer: icke leende liv utan levande död.
Den mänskliga intellektualiteten, vårt lätta, snabba allt fotograferande och registrerande medvetande — det är flygspanaren och kameralinsen, som oavbrutet arbeta på att kartlägga och bestämma tillvarons landskap.
Men den ser rosengirlander, där det är järnkedjor med hullingar inunder, fladdrande vimplar, där det är vinande slavpiskor, leende ansikten där det är ångestens och smärtans förvridna grimaser, kärlekens milda ömhet där det är åtråns oblyga glupskhet.
Hela den moderna världens tillvaro, sådan satan fått styra till världskartan och världsansiktet med hjälp av sina trälar i böckernas och tidningarnas stora förfalskarverkstad, den är ej annat den heller än ett jättelikt camouflage.
Den store statsmannen med järnviljan, den flammande idealiteten och det omutliga rättskravet — i partikonklaven och när millionleveranserna bestämdes — när det blev ett anblicks fasa för det egna livet: camouflage, min vän.
Den store professorn i moralitet, idealitet och självförsaelse biter läppen blodig och blir blek av ångestskräck, när grängesbergarna falla på börsen: camouflage, min vän.
Den store filantropen med det blödande hjärtat som samlar in andras pengar och sätter sitt namn på andras arbete, dekorationerna samlas på hans bröst och bankkontot växer.
Livsmodets och den suveräna människans store skapare, siaren som alltid såg de stora linjerna och de stora uppgifterna, han som alltid höll det mänskliga högt och heligt: en egenkär aktör, som springer efter småflickor.
Camouflage, min broder, ett ofantligt camouflage — en oerhörd svindel — ett bedrägeri med gigantiska proportioner!
Det är många människor som veta att sådant är livet och som tyst och likgiltigt le däråt: cyniska, själviska, bottenfrusna världsmänniskor, vilkas hjärtan blivit som spegelklar is invärtes — genomskådandets människor som exploatera svindeln, människorna bakom kulisserna, de som rycka i trådarna, de som bestämma programmen, de som dela ut rollerna.
Ett slags den ondes satraper och ståthållare på jorden, denna världens förvaltare, som pressa makt och millioner ur lustans och lastens och lögnens alla millioner trålar. Men även de hava sin herre, en fruktansvärd herre, även över deras huvuden och ryggar viner en slavpiska.
Och det hela är, som aposteln Jakob säger, en värld av orättfärdighet, där människorna leva utan hopp om frälsning, främmande för löftet, utan tro och utan ro — i bästa fall dövande tankens hunger och tystande tomhetens rop i hjärtat med arbete, intensivt arbete, arbete som opiat och självändamål — en värld där ingenting är heligt och som flyr för den Helige: Jesus Kristus och Honom Korsfäst.
Etiketter: Lidman
POSTLINK måndag, februari 05, 2007