Augustinus bekännelser – Sven Lidmans inledning Del VIII
Österländska sagor och västerländska medeltida legender hava mycket att förtälja om det hemlighetsfulla magnetberget, vilket som en ensam klippa reser sig upp ur den strandlösa oceanen.
Ve det fartyg, som kommer i dess närhet!
Magnetbergets hemlighetsfulla kraft drager i ett ögonblick ut allt Järn — varje spik, varje nagel, varje bult ur allt timmer ombord — och det stolta skeppet har plötsligt förvandlats
I mången saga sover sanningen som prinsessan Törnrosa i sitt sagoslott: vi måste se henne och väcka henne till medvetet liv.
Magnetberget finnes den dag i dag. I snart nitton århundraden har det lyft sin hjässa över tillvarons strandlösa ocean och de mållösa vågorna hava ej mäktat förvittra en enda liten sten därav.
Vår tillvaros magnetberg heter Golgata, och varje mänskligt lögnskepp, var det än så stort och präktigt, som kommit i dess närhet, har Korsets kraft dragit lögnens alla spikar ur. Men med vilken jättelik, myrliknande snabbhet, seghet och energi har ej människan genast skyndat att söka göra sig en flotte av spillrorna från sitt livsvrak för att styra undan och fly bort från det farliga berget med dess Kors på toppen!
Hon har styrt undan och hon har flytt den trygga hamnen och den säkra stranden. Hon har gjort sitt val. Hon har föredragit att som sagans flygande holländare föra en mållös och meningslös tillvaro, i en evig kretsgång irrande kring jordklotets yta.
Hon hade bara behövt lämna sitt odugliga vrak, kasta sig på djupet, och buren av kärlekens underbara golfström hade hon förts i land på magnetbergets strand. Hon hade fått svärja landets konung sin tro- och huldhetsed, och som Hans lyckliga undersåte hade hon fått leva trygg bland idel lyckliga likar, vilka alla lämnat sina livslögners skepp och från att hava varit vågornas och vindarnas lekbollar blivit sanningens bofasta livegna.
Men hon föredrog att fly — hon valde att driva omkring på en flotte av vrakspillror — och hon kallade sin rädsla mod och sin feghet för frihetsbegär.
Varifrån detta motstånd och denna rädsla?
Vadan denna vidunderlighet?
Unde hoc monstrum? et quare istuc?
Varför flyr människan sin Frälsare, Jesus Kristus och Honom Korsfäst?
Österländska sagor och västerländska medeltida legender hava mycket att förtälja om det hemlighetsfulla magnetberget, vilket som en ensam klippa reser sig upp ur den strandlösa oceanen. Ve det fartyg, som kommer i dess närhet!
Magnetbergets hemlighetsfulla kraft drager i ett ögonblick ut allt Järn — varje spik, varje nagel, varje bult ur allt timmer ombord — och det stolta skeppet har plötsligt förvandlats
I mången saga sover sanningen som prinsessan Törnrosa i sitt sagoslott: vi måste se henne och väcka henne till medvetet liv.
Magnetberget finnes den dag i dag. I snart nitton århundraden har det lyft sin hjässa över tillvarons strandlösa ocean och de mållösa vågorna hava ej mäktat förvittra en enda liten sten därav.
Vår tillvaros magnetberg heter Golgata, och varje mänskligt lögnskepp, var det än så stort och präktigt, som kommit i dess närhet, har Korsets kraft dragit lögnens alla spikar ur. Men med vilken jättelik, myrliknande snabbhet, seghet och energi har ej människan genast skyndat att söka göra sig en flotte av spillrorna från sitt livsvrak för att styra undan och fly bort från det farliga berget med dess Kors på toppen!
Hon har styrt undan och hon har flytt den trygga hamnen och den säkra stranden. Hon har gjort sitt val. Hon har föredragit att som sagans flygande holländare föra en mållös och meningslös tillvaro, i en evig kretsgång irrande kring jordklotets yta.
Hon hade bara behövt lämna sitt odugliga vrak, kasta sig på djupet, och buren av kärlekens underbara golfström hade hon förts i land på magnetbergets strand. Hon hade fått svärja landets konung sin tro- och huldhetsed, och som Hans lyckliga undersåte hade hon fått leva trygg bland idel lyckliga likar, vilka alla lämnat sina livslögners skepp och från att hava varit vågornas och vindarnas lekbollar blivit sanningens bofasta livegna.
Men hon föredrog att fly — hon valde att driva omkring på en flotte av vrakspillror — och hon kallade sin rädsla mod och sin feghet för frihetsbegär.
Varifrån detta motstånd och denna rädsla?
Vadan denna vidunderlighet?
Unde hoc monstrum? et quare istuc?
Varför flyr människan sin Frälsare, Jesus Kristus och Honom Korsfäst?
Etiketter: Lidman
POSTLINK söndag, februari 11, 2007