Livets källa
Jesaja 55:1-4
Upp 22:16-17
Joh 4:5-26
2:a söndagen efter trettondedagen: Livets källa
Det är jag, Jesus, som har sänt min ängel för att vittna för er om församlingarna. Jag är roten och Davids avkomma, den skinande morgonstjärnan. Anden och bruden säger: kom! Och de som hör må säga: kom! Den som är törstig må komma och låt den som önskar ta emot levande vatten som en gåva.
[Upp 22:16-17] Egen översättning från grekiskan.
Det finns en obeveklig passion i orden från bibelns avslutande rader. Det är kärlekens språk. Men Uppenbarelseboken är väl snarare känd för sitt domsspråk? Syndarna ska kastas i sjön som brinner av eld och svavel. Hur kan kärleken och domen samsas på detta sätt? Hur kan jag älska den som dömer mig? Hur kan jag bejaka denna dom och kalla den rättvis? Hur kan jag älska den som på denna jord låter mig gå igenom så mycket smärta som ryms i en människas liv?
Jag är övertygad om att svaret på den frågan är tro.
När vi använder detta ord till vardags menar vi oftast något helt annat. Jag tror att bilnyckeln ligger under högen av leksaker bakom soffan, men den kan i princip finnas var som helst. Jag tror att klockan kan vara kvart i, men jag är inte säker. Tro representerar min säkraste gissning. Ett antagande efter ett finger i vädret. Men denna tro kan inte överbrygga den avgrund som Uppenbarelseboken erbjuder.
Credo! Jag tror! Har kyrkan sagt i alla tider. Det är hennes vittnesbörd. Men detta vittnesbörd har oftast varit utblandat med ett av ett helt annat slag. Hur har kyrkan agerat i tider då man haft makt? Hur har man själv efterlevt sin predikan? Har man älskat sin nästa som sig själv? Har man satt Gud främst? Knappast alla, men alltid några.
Bara Gud själv kan övertyga en människa om att han är värd hennes tillit intill döden. Bara Jesu död kan så definitivt grunda vårt förtroende. Bara Anden kan så koppla vårt liv samman med Jesu liv och död att vi också längtar efter att uppstå med honom. Tron är relation. Tron bejakar sanningen. Sanningen om mig. Sanningen om Jesus. Tron är verklig.
När vi inser detta väcks vår glädje, vaknar vårt hopp. Livet kommer till den döde åter och kärleken har segrat. Den dom som dödade oss var också den kärlek som gav oss liv.
När vi hör ängelns vittnesbörd, när vi ser Jesus Kristus, Davids son, den skinande morgonstjärnan, hur kan vi då annat än kapitulera för tron och säga: Kom! Livet ges som gåva, fri att dricka, ur livets källa.
Upp 22:16-17
Joh 4:5-26
2:a söndagen efter trettondedagen: Livets källa
Det är jag, Jesus, som har sänt min ängel för att vittna för er om församlingarna. Jag är roten och Davids avkomma, den skinande morgonstjärnan. Anden och bruden säger: kom! Och de som hör må säga: kom! Den som är törstig må komma och låt den som önskar ta emot levande vatten som en gåva.
[Upp 22:16-17] Egen översättning från grekiskan.
Det finns en obeveklig passion i orden från bibelns avslutande rader. Det är kärlekens språk. Men Uppenbarelseboken är väl snarare känd för sitt domsspråk? Syndarna ska kastas i sjön som brinner av eld och svavel. Hur kan kärleken och domen samsas på detta sätt? Hur kan jag älska den som dömer mig? Hur kan jag bejaka denna dom och kalla den rättvis? Hur kan jag älska den som på denna jord låter mig gå igenom så mycket smärta som ryms i en människas liv?
Jag är övertygad om att svaret på den frågan är tro.
När vi använder detta ord till vardags menar vi oftast något helt annat. Jag tror att bilnyckeln ligger under högen av leksaker bakom soffan, men den kan i princip finnas var som helst. Jag tror att klockan kan vara kvart i, men jag är inte säker. Tro representerar min säkraste gissning. Ett antagande efter ett finger i vädret. Men denna tro kan inte överbrygga den avgrund som Uppenbarelseboken erbjuder.
Credo! Jag tror! Har kyrkan sagt i alla tider. Det är hennes vittnesbörd. Men detta vittnesbörd har oftast varit utblandat med ett av ett helt annat slag. Hur har kyrkan agerat i tider då man haft makt? Hur har man själv efterlevt sin predikan? Har man älskat sin nästa som sig själv? Har man satt Gud främst? Knappast alla, men alltid några.
Bara Gud själv kan övertyga en människa om att han är värd hennes tillit intill döden. Bara Jesu död kan så definitivt grunda vårt förtroende. Bara Anden kan så koppla vårt liv samman med Jesu liv och död att vi också längtar efter att uppstå med honom. Tron är relation. Tron bejakar sanningen. Sanningen om mig. Sanningen om Jesus. Tron är verklig.
När vi inser detta väcks vår glädje, vaknar vårt hopp. Livet kommer till den döde åter och kärleken har segrat. Den dom som dödade oss var också den kärlek som gav oss liv.
När vi hör ängelns vittnesbörd, när vi ser Jesus Kristus, Davids son, den skinande morgonstjärnan, hur kan vi då annat än kapitulera för tron och säga: Kom! Livet ges som gåva, fri att dricka, ur livets källa.
Etiketter: kyrkoåret
POSTLINK torsdag, januari 11, 2007
Kommentarer:
<< Home
Tja Björn!
Jag följer med spänning den framläggning och din eventuella karriär som Missionsman. Själv har jag fått lite spännande möjligheter att hålla lektioner runt om i vår avlånga land. Ja, även en tripp till Norge ska jag hinna med. Det är rent akademiskt men jag låtsas att sitter i en liten lägenhet i Vilbergen och lyssnar på "Undergörande metoder" och drömmer om att bli resepredikant.
Vad gäller predikan om skatten i åkern så säger jag som du så vist sa till mig en gång (med Jockes ord): "Jag sa upp mig för att fånga lite sol, och jag flyttade mitt skrivbord och min stol".
Skicka en kommentar
Jag följer med spänning den framläggning och din eventuella karriär som Missionsman. Själv har jag fått lite spännande möjligheter att hålla lektioner runt om i vår avlånga land. Ja, även en tripp till Norge ska jag hinna med. Det är rent akademiskt men jag låtsas att sitter i en liten lägenhet i Vilbergen och lyssnar på "Undergörande metoder" och drömmer om att bli resepredikant.
Vad gäller predikan om skatten i åkern så säger jag som du så vist sa till mig en gång (med Jockes ord): "Jag sa upp mig för att fånga lite sol, och jag flyttade mitt skrivbord och min stol".
<< Home