Vägen till livet Syr 28:3-7
2 Kor 4:16-18
Joh 14:1-14

4:e söndagen i påsktiden: Vägen till livet
Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa vittrar ner så förnyas vår inre människa från dag till dag. För detta vårt begränsade och kortvariga lidande verkar en evig härlighets tyngd i oss i överväldigande mått. Vi fäster inte vår uppmärksamhet vid det man kan se utan vid det man inte kan se. För det synliga är tidsbegränsat men det osynliga är evigt.

[2 Kor 4:16-18] Egen översättning från grekiskan

Dödlig Kropp – levande hopp
Vägen till liv går genom att dö. Det kristna livet är fullt av paradoxer. Denna text är bara början på ett resonemang om den åldrande kroppen som ska dö och läggas i en grav och förmultna. Vi kommer att få nya himmelska kroppar som passar för det himmelska och eviga livet. Paulus jämför det tabernakel (tält) som var Guds boning under Israels ökenvandring med det tempel som finns i himlen.

Döden, som vi dagligen kan känna och se verkar i våra kroppar är något djupt onaturligt för människan. Det är inte kroppen i sig som är ond. Det är inte ett själsligt liv som en abstrakt och kroppslös idé som är idealet. Nej, bort det! Det är den högst konkreta döden som är onaturlig och omänsklig. Den hör inte till skapelsen. Detta är en svår tanke för oss som knappt vet av något annat.

Men vad gör vi då av vårt kroppsliga lidande i den här världen? Jag går sedan några månader runt med ett värkande knä. Det blir långsamt bättre, men fortsätter det i den här takten kommer jag känna av smärta om ett år också. Vad ska jag göra av detta onda? Paulus menar i sitt brev till bröderna och systrarna i Korint att smärta och lidande är kan förändra oss på ett sätt som har förtjänster till evigheten.

”En evig härlighets tyngd”: Det låter bra, men vad är det? Doxa, härligheten, som i sin hebreiska motsvarighet betyder tyngd. Ett ord som för tankarna till det strålande och himmelska och till Gud. Detta stora som människan gått miste om och som kläddes av Sonen när Gud blev människa i Jesus från Nasaret.

Denna härlighets tyngd som hör evigheten till väntar Guds barn efter detta. En möjlighet att se något meningsfullt i lidandet. Ett hopp som inte är ett önsketänkande eller en dröm utan verkligt och närvarande genom Guds Ande. ”Gud har själv skapat oss just för detta, och som en borgen har han gett oss Anden” [Bibel 2000] skriver Paulus några verser senare.

>Så vår bön är denna: Att Gud ska vända smärta och lidande till glädje och liv och att detta hopp ska bli levande för oss redan nu. I den helige Ande.

Amen

Etiketter: kyrkoåret

POSTLINK söndag, april 29, 2007